begravning
Idag var den dagen som jag så länge fruktat. Den dagen då mormor skulle åka ner i jorden. Det började med att vi, de närmaste till mormor fick gå in i kyrkan och kolla på kistan och alla otroligt fina blommor. Det var så svårt att hålla sig uppe på benen, men både pappa och Robban fick hålla i mig. Vi stog där inne och kollade på det fina, vi grät, vi mindes och vi tänkte tillbaka, tillbaka på mormor. Vår fina, snälla och söta mormor. Som nu inte finns på jorden, det är nog idag jag verkligen har insett att jag inte kommer få se henne gående eller sittandes här på jorden.
Robban, Monika, Pappa, Mamma, Stellan, Erika´, Nina, István och jag var de först som var där. Och de som var närmast också. Vi satt där framme och såg alla komma in, vi grät och det var så hemskt. Jag kunde inte tänka mig att det var min mormor som verkligen låg där framme i kistan. Prästen pratade och berättade hur mormor kommit till Svenljunga och allt. Det var så fint, han berättade också mormor var den man gick till efter skolan.
Sen kom vi till den delen av begravningen som var jobbigast, de skulle bära ut kistan och hissa ner den. Vi gick efter de som bar kistan, och när vi kommit fram till platsen orkade mina ben inte bära mig längre. Jag ramlade ner och låg där tills pappa och Robban fick upp mig. Vi skulle släppa rosorna i graven, men min hand ville inte släppa den jag höll i, jag höll fast den men pappa sa "Det är dags nu, Mimmi. Du måste släppa rosen." Men jag kunde inte, pappa fick tag i rosen med min hand i, och släppte den. Min pappa grät, jag har aldrig sett eller hört honom gråta innan. Men nu gjorde han det. Det betyder att Mormor verkligen, verkligen betydde något för pappa.
Det var så jävla hemskt. Gång på gång ville mina ben bara sjunka ner till marken och sätta mig där vid gräset hos mormor. Men solen sken idag, jag berättade för Erika att det är mormor som bevisar att hon har det bra där uppe i Nagijala. Och såklart har farfar och Märta det bra där uppe också, nu när hon fått träffa sin syster och farfar fick träffa sin vän.
Vi gick vidare till församlingshemmet där vi åt mat och tårta. Vi skrattade, pratade och hade faktiskt kul, tills prästen berättade att han ville att alla skulle säga sina namn och vilken relation de hade till Vera, vår mormor. De gick bra en stund att inte gråta, men sen kom de till Teit, jag kommer inte ihåg vad han sa. Men det var fint och vackert.
Förstår du nu, mormor , hur mycket vi saknar dig? Och hur mycket vi älskar dig? Hur mycket du betyder för oss? Det är obeskrivligt och jag finner inga ord på hur mycket det är. Jag vill ha en sista dag med dig, eller egentigen vill jag leva med dig för alltid. Jag kommer alltid att minnas dig, våra fina minnen tillsammans. Glöm mig aldrig. Jag älskar dig så.
Det blir ingen skola imorgon, vilket betyder att jag kommer missa en jävla massa. Tre prov och massa lektioner. Men det får gå, pallar inte att vara i skolan nu riktigt. En mysig hemmadag med Robban får det bli. Och Ida skickade sms till mig idag, jag blev så jävla glad. Att det var någon utifrån som brydde sig, som frågade hur det var. Någon som kom ihåg. Vi ses på lördag, babe. Jag saknar dig!
Robban, Monika, Pappa, Mamma, Stellan, Erika´, Nina, István och jag var de först som var där. Och de som var närmast också. Vi satt där framme och såg alla komma in, vi grät och det var så hemskt. Jag kunde inte tänka mig att det var min mormor som verkligen låg där framme i kistan. Prästen pratade och berättade hur mormor kommit till Svenljunga och allt. Det var så fint, han berättade också mormor var den man gick till efter skolan.
Sen kom vi till den delen av begravningen som var jobbigast, de skulle bära ut kistan och hissa ner den. Vi gick efter de som bar kistan, och när vi kommit fram till platsen orkade mina ben inte bära mig längre. Jag ramlade ner och låg där tills pappa och Robban fick upp mig. Vi skulle släppa rosorna i graven, men min hand ville inte släppa den jag höll i, jag höll fast den men pappa sa "Det är dags nu, Mimmi. Du måste släppa rosen." Men jag kunde inte, pappa fick tag i rosen med min hand i, och släppte den. Min pappa grät, jag har aldrig sett eller hört honom gråta innan. Men nu gjorde han det. Det betyder att Mormor verkligen, verkligen betydde något för pappa.
Det var så jävla hemskt. Gång på gång ville mina ben bara sjunka ner till marken och sätta mig där vid gräset hos mormor. Men solen sken idag, jag berättade för Erika att det är mormor som bevisar att hon har det bra där uppe i Nagijala. Och såklart har farfar och Märta det bra där uppe också, nu när hon fått träffa sin syster och farfar fick träffa sin vän.
Vi gick vidare till församlingshemmet där vi åt mat och tårta. Vi skrattade, pratade och hade faktiskt kul, tills prästen berättade att han ville att alla skulle säga sina namn och vilken relation de hade till Vera, vår mormor. De gick bra en stund att inte gråta, men sen kom de till Teit, jag kommer inte ihåg vad han sa. Men det var fint och vackert.
Förstår du nu, mormor , hur mycket vi saknar dig? Och hur mycket vi älskar dig? Hur mycket du betyder för oss? Det är obeskrivligt och jag finner inga ord på hur mycket det är. Jag vill ha en sista dag med dig, eller egentigen vill jag leva med dig för alltid. Jag kommer alltid att minnas dig, våra fina minnen tillsammans. Glöm mig aldrig. Jag älskar dig så.
Det blir ingen skola imorgon, vilket betyder att jag kommer missa en jävla massa. Tre prov och massa lektioner. Men det får gå, pallar inte att vara i skolan nu riktigt. En mysig hemmadag med Robban får det bli. Och Ida skickade sms till mig idag, jag blev så jävla glad. Att det var någon utifrån som brydde sig, som frågade hur det var. Någon som kom ihåg. Vi ses på lördag, babe. Jag saknar dig!
att vara ung idag
idag på svenskan fick vi i uppgift att skriva om filmen, alltså om ungdomar. Eller att skriva något om några teman Lisbeth skrev upp på tavlan. Eller berätta något om sig själv och sådär. Jag valde att berätta om mig själv. Tänkte skriva den här.
Jag tror eller jag faktiskt vet att det är svårt att vara ung idag. Det är press hit och press dit, grupptryck, svek och kärlekar. Vänner, skola och planer inför framtiden. Det är så mycket som händer både i hjärna och i kroppen under tiden då man är ung.
Jag tänkte berätta lite om hur det har varit för mig från sexan tills nu. Sista året i mellanstadiet kom dt vissa nya elever till klassen. Redan då började man sminka sig, det är så sjuka skönhetsideal. Man började intressera sig för killar, men att ha ett förhållande redan då var långt borta. Samtidigt märkte man hur det blev tuffare och tuffare i skolan.
Det var även vid denna tiden som mitt självförtroende, som jag hade byggt upp, sakta dalade neråt. Råkade man säga något fel i klassrummet eller om man gjorde fel saker som inte killarna i klassen gillade blev man retad. Det var inte bara en tjej, utan alla. Vissa flickor mer, andra mindre. Jag var nog den delen av flickorna som blev retad för mindre saker, men det är klart att det är jobbigt. Jag kan inte förstå hur de mest utsatta kände sig. Även här sjönk självförtroendet.
Man vågade inte säga ifrån, varken till pojkarna eller till lärarna. Det söutade med att man blev tyst och tillbakadragen och vågade inte säga ett ljud. Alla tjejer var rädda för att göra fel och rädda för att säga fel saker. Man var rädd för det mesta faktiskt.
Till sjuan fick vi helt nya klasser och andra elever från orterna runt Svenljunga började på Mogaskolan. Jag och mina två bästa kompisar fruktade hela sommaren att få börja med killarna från mellanstadiet igen. Men så blev det inte, till vår lättnad. Det var bara några killar från famla klassen, men det var inte dem som var värst.
Vi hamnade i en jättebra klass och det mesta var bra, förutom självförtroendet. Jag träffade nya vänner, vi litade på varandra och vi kom varandra väldigt nära. Vi umgick på helgerna och på vardagarna och självklart i skolan.
Ett tag in i åttan visade det sig att det fanns en kille, som var ett år yngre, som tyckte om mig. Jag blev också intresserad och vi började prata med varandra och träffades några gånger. Man var såklart nyfiken på hur det kändes att vara kär.Till slut visade det sig att han inte alls var en bra kille. Han svek mig och då sjönk det där självförtroendet ännu mer. Det var också nu jag började må psykiskt dåligt.
Skolan fortsatte ich det gick helt okej. Jag fick ofta beröm av lärarna men det var svårt att ta till sig av det bra. Jag hade fått en jättebra killkompis under det första året på högstadiet. Känslor för honom började komma och han fick också känslor för mig. Det blev till slut vi, på vårterminen i nian. Allt var underbart och jag svävade på moln. Det var då vännerna började att dra sig undan och försvinna mer och mer ut mitt liv. Läxor och prov var det enda jag hann med på min fritid och det gjorde mitt liv heltupp och ner. Jag var stressad och pressad från alla håll. Jag gick trots allt ut ur nian med hyffsade betyg.
En månad in på sommarlovet tog det slut mellan mig och min pojkvän och min värld rasade helt och hållet samman. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag mådde sämre än någon gång innan. Vänner började försvinna helt ur mitt liv, men det fanns några som alltid fanns där. Hela min sommar var förstörd och jag gjorde inte mycket vettigt. Grät och saknade.
Jag började gymnasiet med en utav de bästa kompisarna på Handelsprogrammet i Mark. Varken skolan eller klassen var bra. Jag var orolig och fortfarande stressad. Mådde psykiskt dåligt och jag gjorde allt för att inte bryta ihop. Jag hoppade av den linjen och började BF på Almåsgymnasiet. Jag trivdes nog egentligen där men det negativa tog över. Mitt i allt började min expojkvän bisa intresse för mig igen och dum som jag var tog jag emot honom. Vilket jag aldrig skulle ha gjort. En kväll förändrade hela mitt liv, jag ramlade ner på botte, och skadades både psykiskt och fysiskt den kvällen. En händelse som kommer finnas där och plåga mig för all framtid.
I skolan gick det sämre, men jag fick en ny vän. Som stöttade mig och som kämpade för att jag inte skulle skolka eller strunta i skolan. Det gick ett tag tills det psykiska tog över igen. Jag hoppade av och började jobba. Under den tiden träffade jag en ny kille. En söt, fin, snäll, omtänksam och humoristisk pojke. En kille som satte mig framför det mesta. Något jag aldrig varit med om tidigare. Men jag hade svårt för att binda mig. Jag fick vissa nya vänner och höll både dem och honom på avstånd eftersom jag inte ville fästa mig, för att sedan bli sårad igen.
Men med honom kändes det rätt. Jag var fortfarande rädd, rädd för det min förra pojkvän gjorde, skulle hända ige. Till slut blev det vi, den där underbara pojken med världens finaste ögon och leende blev äntligen min. Och så är det fortfarande.
Jag mår dåligt fortfarande. Har varit hos läkare och BUP, de säger depression, andra säger uppmärksamhet och jag säger må dåligt pyskiskt. Det har blivit bättre, men det går fortfarande upp och ner. Vänner som sviken, föräldrar som inte förstår, eller de kanske förstår men iunte vill inse sanningen med att deras ena dotter faktiskt är deprimerad. Grupptryck från vänner, stress från skolan och ett otroligt stort stöd från pojkvännen. Sjävlmordstankar och liknande är något som pryder min vardag, även idag.
Nu går jag Handelsprogrammet igen och min framtidsplaner är att orka gå kvar i skolan och kämpa med att bli godkänd i alla ämnen. Och att sedan kanske läsa vidare. Jag tror att jag vill bli psykolog eller något liknande, men det kanske är svårt om man själv är deprimerad. Jag vill också kunna orka och kämpa från att bli fri från depressionen.
I allmänhet tror jag att de flesta har det svårt. Olika mycket beroende op hur man är som person. Jag vet att nästan alla någon gång har problem med vänner, föräldrar och sin sexdebut. Det är både ett långt och svårt kapitel i livet.
Detta var en del av mitt liv från mellanstadiet till nu, präglat av tillit, vänner, svek, uselt självförtroende, skolkning, pojkvänner och skolan i allmänhet.
Det var allt, hoppas någon orkar läsa.
Jag tror eller jag faktiskt vet att det är svårt att vara ung idag. Det är press hit och press dit, grupptryck, svek och kärlekar. Vänner, skola och planer inför framtiden. Det är så mycket som händer både i hjärna och i kroppen under tiden då man är ung.
Jag tänkte berätta lite om hur det har varit för mig från sexan tills nu. Sista året i mellanstadiet kom dt vissa nya elever till klassen. Redan då började man sminka sig, det är så sjuka skönhetsideal. Man började intressera sig för killar, men att ha ett förhållande redan då var långt borta. Samtidigt märkte man hur det blev tuffare och tuffare i skolan.
Det var även vid denna tiden som mitt självförtroende, som jag hade byggt upp, sakta dalade neråt. Råkade man säga något fel i klassrummet eller om man gjorde fel saker som inte killarna i klassen gillade blev man retad. Det var inte bara en tjej, utan alla. Vissa flickor mer, andra mindre. Jag var nog den delen av flickorna som blev retad för mindre saker, men det är klart att det är jobbigt. Jag kan inte förstå hur de mest utsatta kände sig. Även här sjönk självförtroendet.
Man vågade inte säga ifrån, varken till pojkarna eller till lärarna. Det söutade med att man blev tyst och tillbakadragen och vågade inte säga ett ljud. Alla tjejer var rädda för att göra fel och rädda för att säga fel saker. Man var rädd för det mesta faktiskt.
Till sjuan fick vi helt nya klasser och andra elever från orterna runt Svenljunga började på Mogaskolan. Jag och mina två bästa kompisar fruktade hela sommaren att få börja med killarna från mellanstadiet igen. Men så blev det inte, till vår lättnad. Det var bara några killar från famla klassen, men det var inte dem som var värst.
Vi hamnade i en jättebra klass och det mesta var bra, förutom självförtroendet. Jag träffade nya vänner, vi litade på varandra och vi kom varandra väldigt nära. Vi umgick på helgerna och på vardagarna och självklart i skolan.
Ett tag in i åttan visade det sig att det fanns en kille, som var ett år yngre, som tyckte om mig. Jag blev också intresserad och vi började prata med varandra och träffades några gånger. Man var såklart nyfiken på hur det kändes att vara kär.Till slut visade det sig att han inte alls var en bra kille. Han svek mig och då sjönk det där självförtroendet ännu mer. Det var också nu jag började må psykiskt dåligt.
Skolan fortsatte ich det gick helt okej. Jag fick ofta beröm av lärarna men det var svårt att ta till sig av det bra. Jag hade fått en jättebra killkompis under det första året på högstadiet. Känslor för honom började komma och han fick också känslor för mig. Det blev till slut vi, på vårterminen i nian. Allt var underbart och jag svävade på moln. Det var då vännerna började att dra sig undan och försvinna mer och mer ut mitt liv. Läxor och prov var det enda jag hann med på min fritid och det gjorde mitt liv heltupp och ner. Jag var stressad och pressad från alla håll. Jag gick trots allt ut ur nian med hyffsade betyg.
En månad in på sommarlovet tog det slut mellan mig och min pojkvän och min värld rasade helt och hållet samman. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag mådde sämre än någon gång innan. Vänner började försvinna helt ur mitt liv, men det fanns några som alltid fanns där. Hela min sommar var förstörd och jag gjorde inte mycket vettigt. Grät och saknade.
Jag började gymnasiet med en utav de bästa kompisarna på Handelsprogrammet i Mark. Varken skolan eller klassen var bra. Jag var orolig och fortfarande stressad. Mådde psykiskt dåligt och jag gjorde allt för att inte bryta ihop. Jag hoppade av den linjen och började BF på Almåsgymnasiet. Jag trivdes nog egentligen där men det negativa tog över. Mitt i allt började min expojkvän bisa intresse för mig igen och dum som jag var tog jag emot honom. Vilket jag aldrig skulle ha gjort. En kväll förändrade hela mitt liv, jag ramlade ner på botte, och skadades både psykiskt och fysiskt den kvällen. En händelse som kommer finnas där och plåga mig för all framtid.
I skolan gick det sämre, men jag fick en ny vän. Som stöttade mig och som kämpade för att jag inte skulle skolka eller strunta i skolan. Det gick ett tag tills det psykiska tog över igen. Jag hoppade av och började jobba. Under den tiden träffade jag en ny kille. En söt, fin, snäll, omtänksam och humoristisk pojke. En kille som satte mig framför det mesta. Något jag aldrig varit med om tidigare. Men jag hade svårt för att binda mig. Jag fick vissa nya vänner och höll både dem och honom på avstånd eftersom jag inte ville fästa mig, för att sedan bli sårad igen.
Men med honom kändes det rätt. Jag var fortfarande rädd, rädd för det min förra pojkvän gjorde, skulle hända ige. Till slut blev det vi, den där underbara pojken med världens finaste ögon och leende blev äntligen min. Och så är det fortfarande.
Jag mår dåligt fortfarande. Har varit hos läkare och BUP, de säger depression, andra säger uppmärksamhet och jag säger må dåligt pyskiskt. Det har blivit bättre, men det går fortfarande upp och ner. Vänner som sviken, föräldrar som inte förstår, eller de kanske förstår men iunte vill inse sanningen med att deras ena dotter faktiskt är deprimerad. Grupptryck från vänner, stress från skolan och ett otroligt stort stöd från pojkvännen. Sjävlmordstankar och liknande är något som pryder min vardag, även idag.
Nu går jag Handelsprogrammet igen och min framtidsplaner är att orka gå kvar i skolan och kämpa med att bli godkänd i alla ämnen. Och att sedan kanske läsa vidare. Jag tror att jag vill bli psykolog eller något liknande, men det kanske är svårt om man själv är deprimerad. Jag vill också kunna orka och kämpa från att bli fri från depressionen.
I allmänhet tror jag att de flesta har det svårt. Olika mycket beroende op hur man är som person. Jag vet att nästan alla någon gång har problem med vänner, föräldrar och sin sexdebut. Det är både ett långt och svårt kapitel i livet.
Detta var en del av mitt liv från mellanstadiet till nu, präglat av tillit, vänner, svek, uselt självförtroende, skolkning, pojkvänner och skolan i allmänhet.
Det var allt, hoppas någon orkar läsa.
måndag
skolan idag var helt okej faktiskt. Började med 20 minuter KLF, där vi fick ett papper och sen satt och väntade på att få sluta. Sen hade vi svenska då vi fick kolla på Första gången suger, det kanske inte bara är första gången som suger, utan filmen också. Det var den tråkigaste på länge. Så imorgon lär vi få berätta vad den handlar om, hoppas det inte blir skrivtligt, för jag var inte så jätteintresserad den sista timmen. Jag var mest intresserad över att få åka hem. Träffade Elinor en stund idag också, alltid lika roligt att prata med dig. Håller tummarna för lägenheten!
Imorgon blir det skolan som vanligt, och sen kanske, kanske sola. Får se om jag orkar. Och sen kolla på Bourne Supremacy med Robban. Plus att jag måste hinna plugga. Mycket denna veckan som ska hinnas med. Dessutom ledig på torsdag , skönt på ett sätt men absolut inte roligt att vara ledig på grund av denna anledningen. Men jag hoppas att det blir en fin och lugn begravning för mormor. Hoppas hon har det bra där uppe hos farfar och sin syster. Och alla andra änglar uppe i himlen.
På fredag har jag engelskaprov, och Info-Layout prov samt instuderingsfrågor till den lektionen. Så har att göra. Men har ju redan pluggat till infon, eftersom vi skulle haft de förra veckan. Sen har jag ju antagligen redan gjort det engelskaprovet vi ska göra också. Men jag är så illa tvungen att göra det igen, på grund av att Britt förväntar sig att jag ska få VG i Engelska A nu. Det kan hon glömma för jag är kass på engelska, hon tycker dessutom att jag ska göra om projektet vi gjorde på BF. Det kan hon också glömma, med tanke på att jag kämpade så jävla hårt med att få klart det i tid, men det blev aldrig av ändå. Men jag lämnade in det och fick G. Så ska försöka prata med henne så jag slipper det och kanske kan vara ledig på tisdag och fredag de veckorna de gör projektet. Till och med instuderingsfrågorna till Inga-Lills lektion tills på fredag har jag börjat med, och Robban hjälpte mig. Jag har inte ens någon ogiltig frånvaro på några lektioner än så länge, så jag sköter skolan nu iaf. Hoppas att jag fortsätter såhär resten av de tre åren som är kvar.
Och jag saknar Nathalie Hansson så det bara skriker om det, jag är beroende av dig. Och jag tänker på dig så himla mycket när du ligger där hemma och är sjuk. Jag hoppas att du kan komma en stund till skolan denna veckan så jag kan få se dig. Du ringde mig innan idag och det gjorde mig överlycklig, och du får mig alltid att skratta. Det är inte klokt hur mycket jag saknar dig. Nu har jag fan inte träffat dig på två veckor, jävla körtelfeber. Hade jag fått en önskan nu, hade jag bett att du aldrig blir sjuk igen. Jag älskar dig<3
/ mimmi
Imorgon blir det skolan som vanligt, och sen kanske, kanske sola. Får se om jag orkar. Och sen kolla på Bourne Supremacy med Robban. Plus att jag måste hinna plugga. Mycket denna veckan som ska hinnas med. Dessutom ledig på torsdag , skönt på ett sätt men absolut inte roligt att vara ledig på grund av denna anledningen. Men jag hoppas att det blir en fin och lugn begravning för mormor. Hoppas hon har det bra där uppe hos farfar och sin syster. Och alla andra änglar uppe i himlen.
På fredag har jag engelskaprov, och Info-Layout prov samt instuderingsfrågor till den lektionen. Så har att göra. Men har ju redan pluggat till infon, eftersom vi skulle haft de förra veckan. Sen har jag ju antagligen redan gjort det engelskaprovet vi ska göra också. Men jag är så illa tvungen att göra det igen, på grund av att Britt förväntar sig att jag ska få VG i Engelska A nu. Det kan hon glömma för jag är kass på engelska, hon tycker dessutom att jag ska göra om projektet vi gjorde på BF. Det kan hon också glömma, med tanke på att jag kämpade så jävla hårt med att få klart det i tid, men det blev aldrig av ändå. Men jag lämnade in det och fick G. Så ska försöka prata med henne så jag slipper det och kanske kan vara ledig på tisdag och fredag de veckorna de gör projektet. Till och med instuderingsfrågorna till Inga-Lills lektion tills på fredag har jag börjat med, och Robban hjälpte mig. Jag har inte ens någon ogiltig frånvaro på några lektioner än så länge, så jag sköter skolan nu iaf. Hoppas att jag fortsätter såhär resten av de tre åren som är kvar.
Och jag saknar Nathalie Hansson så det bara skriker om det, jag är beroende av dig. Och jag tänker på dig så himla mycket när du ligger där hemma och är sjuk. Jag hoppas att du kan komma en stund till skolan denna veckan så jag kan få se dig. Du ringde mig innan idag och det gjorde mig överlycklig, och du får mig alltid att skratta. Det är inte klokt hur mycket jag saknar dig. Nu har jag fan inte träffat dig på två veckor, jävla körtelfeber. Hade jag fått en önskan nu, hade jag bett att du aldrig blir sjuk igen. Jag älskar dig<3
/ mimmi
födelsedag
Idag fyller jag år, vilket egentligen de flesta redan vet. Det som gjorde mig mest glad idag var presenterna och att Pontus ringde, det hade jag verkligen inte förväntat mig. Men det gjorde mig grymt jävla glad. Fick två vaser, två BB-trosor (äntligen!), CKin2, pengar och lite sånt:)
Skulle haft prov idag men datorerna funkar inte som de ska, så det blev inte av. Istället fick vi en utskällning av läraren på grund av att vissa i klassen har svårare än sexåringar att hålla käften rent ut sagt. Så vi fick vänta på att hon skulle komma tillbaka efter att ha gått ifrån oss. Jag förstår henne. På måndag är hon inte i skolan, så vi börjar nio och slutar elva. Väldigt skön dag må jag säga. Har även fått prata i över en kvart med Yvonne och Aimo eftersom inte mitt Dexterschema funkar, eller frånvaron. Rätt ska vara rätt.
Imorgon ska jag och Robban kolla på Shrek 3, mysigt. Sen hem till honom och sova, för att sedan jobba på söndag. Vilket inte är lika roligt. Men det är ju pengar, så ska inte klaga. Speciellt inte jobba på en söndag, 100 % OB-tillägg. Dessutom får jag lön på tisdag, tror jag det blir. Det är inte heller helt fel.
Sen kan man ju också diskutera hur hon lägger upp vårt schema, för skolungdomar. Vissa får lördag, söndag som jag. Sen får vissa fredagkväll och kanske en lördag. Vilket betyder att visa tjänar betydligt mer än andra. Jag och Jessica diskuterade det häromdagen. Själv är jag en som har fått lördag och söndagstid så ska inte klaga, men kan ju tänka mig hur Jessica känner sig som inte alls tycker att det är roligt att jobba för att sedan se att vissa tjänar mer.
Grattis Obban!
skola
då sitter man här i skolan, och gör absolut ingenting. Bara sitter och kollar.
Som vanligt på dessa lektionerna helt enkelt.
Arbetar i en kvart, sen är man färdig. Och då är det bara en timme och 45 min kvar.
Sen funkar datorerna inte så överdrivet bra med filerna vi behöver,
så finns ändå inget att göra, förutom att öva på provet som vi har på fredag.
Meeeen, det kan man göra senare. Som det brukar låta.
Sen i eftermiddag ska jag slinga håret hos Azar, hoppas han gör det bättre denna gången.
Så får det bli att klippa sig på Vivåga denna gången.
Blev trots allt bra sist jag klippte mig där.
Så det ska nog inte vara några problem.
Och sen ska jag träffa Robban, och få L2, förhoppningsvis.
Om han kommer ihåg och orkar vill säga.
Det kan vara svårt ibland.
Och nu är det inte många dagar kvar tills jag fyller år, så nu är jag lycklig.
Och det betyder massa, massa pengar till mig. Och så hoppas jag på en ny plattång också.
Lördag blir det bio med Robban, mys.
Grattis till Sara Rydell & Emma idag förresten :)
Som vanligt på dessa lektionerna helt enkelt.
Arbetar i en kvart, sen är man färdig. Och då är det bara en timme och 45 min kvar.
Sen funkar datorerna inte så överdrivet bra med filerna vi behöver,
så finns ändå inget att göra, förutom att öva på provet som vi har på fredag.
Meeeen, det kan man göra senare. Som det brukar låta.
Sen i eftermiddag ska jag slinga håret hos Azar, hoppas han gör det bättre denna gången.
Så får det bli att klippa sig på Vivåga denna gången.
Blev trots allt bra sist jag klippte mig där.
Så det ska nog inte vara några problem.
Och sen ska jag träffa Robban, och få L2, förhoppningsvis.
Om han kommer ihåg och orkar vill säga.
Det kan vara svårt ibland.
Och nu är det inte många dagar kvar tills jag fyller år, så nu är jag lycklig.
Och det betyder massa, massa pengar till mig. Och så hoppas jag på en ny plattång också.
Lördag blir det bio med Robban, mys.
Grattis till Sara Rydell & Emma idag förresten :)
vila i frid
och det hände, det som jag, eller vi, aldrig ville skulle hända.
Och det känns för jävligt, men ändå, hon har det bättre nu.
Fast jag vet att alla som kände mormor sörjer, men också minns.<
Minns henne som den hon var när hon var hemma, inte som
den svaga Wera i lägenheten. Utan den nästan alltid glada, snälla mormor
hemma i huset hos Morfar.
För det var där mormor ville vara, det var där hon trivdes.
Där hon alltid satt och lyssnade på radion, nyheterna.
Och när vi fikade, då tog hon bara lite.
Och det var precis samma sak som hände nu det sista,
det gick inte att få i något i henne. Hon pratade knappt.
Det var så svårt att förstå, att det där verkligen var mormor, det var min mormor.
Min mormor som satt där i rullstolen, min mormor som inte åt, som knappt pratade.
Min mormor, som jag inte ens kan förstå själv.
Och förlåt för att jag inte hälsade på så ofta, men jag ville minnas den mormor
som jag levt med i nästan sjutton år.
Jag vill minnas den glada mormor.
Inte min ledsna mormor, för det var inte så jag levde med henne de sexton åren innan
hon flyttade.
Jag minns dig så väl, lilla mormor. Och jag saknar dig.
Ta väl hand om Märta, din syster och farfar såklart.
Så kommer jag och hälsar på. Och jag hoppas att det inte tar för lång tid innan vi träffas där uppe.
/ din Mikaela.
Och det känns för jävligt, men ändå, hon har det bättre nu.
Fast jag vet att alla som kände mormor sörjer, men också minns.<
Minns henne som den hon var när hon var hemma, inte som
den svaga Wera i lägenheten. Utan den nästan alltid glada, snälla mormor
hemma i huset hos Morfar.
För det var där mormor ville vara, det var där hon trivdes.
Där hon alltid satt och lyssnade på radion, nyheterna.
Och när vi fikade, då tog hon bara lite.
Och det var precis samma sak som hände nu det sista,
det gick inte att få i något i henne. Hon pratade knappt.
Det var så svårt att förstå, att det där verkligen var mormor, det var min mormor.
Min mormor som satt där i rullstolen, min mormor som inte åt, som knappt pratade.
Min mormor, som jag inte ens kan förstå själv.
Och förlåt för att jag inte hälsade på så ofta, men jag ville minnas den mormor
som jag levt med i nästan sjutton år.
Jag vill minnas den glada mormor.
Inte min ledsna mormor, för det var inte så jag levde med henne de sexton åren innan
hon flyttade.
Jag minns dig så väl, lilla mormor. Och jag saknar dig.
Ta väl hand om Märta, din syster och farfar såklart.
Så kommer jag och hälsar på. Och jag hoppas att det inte tar för lång tid innan vi träffas där uppe.
/ din Mikaela.
snälla,
snälla, snälla, älskade, älskade du.
Lämna oss inte här, inte än.
Du har levt här på jorden så länge nu,
varför inte några år till?
Lämna oss inte här, lämna inte morfar,
inte dina barn, eller barnbarn.
Vi älskar dig.
Jag vill, alla vill, att du ska må bra.
Att du ska börja äta igen, snälla du.
Gå inte över till den andra sidan än.
Hälsa inte på din syster, farfar och alla nu.
Du kan vänta, vänta.
Du förtjänar inte att sitta där ensam hela dagarna.
Du förtjänar att sitta hemma, hemma hos morfar.
Sitta på din stol, lyssna på radion,
baka världens godaste våfflor, och laga världens godaste
fläskkotletter, koka potatis och göra din goda brunsås.
Du ska sitta där på din stol, prata med mamma, som det brukade vara,
Inte sitta i din rullstol, på ett ställe där du inte förtjänar att vara.
Jag älskar dig så himla mycket.
Inte än, inte än.
Snälla mormor, lämna oss inte här på jorden än.
Lämna oss inte här, inte än.
Du har levt här på jorden så länge nu,
varför inte några år till?
Lämna oss inte här, lämna inte morfar,
inte dina barn, eller barnbarn.
Vi älskar dig.
Jag vill, alla vill, att du ska må bra.
Att du ska börja äta igen, snälla du.
Gå inte över till den andra sidan än.
Hälsa inte på din syster, farfar och alla nu.
Du kan vänta, vänta.
Du förtjänar inte att sitta där ensam hela dagarna.
Du förtjänar att sitta hemma, hemma hos morfar.
Sitta på din stol, lyssna på radion,
baka världens godaste våfflor, och laga världens godaste
fläskkotletter, koka potatis och göra din goda brunsås.
Du ska sitta där på din stol, prata med mamma, som det brukade vara,
Inte sitta i din rullstol, på ett ställe där du inte förtjänar att vara.
Jag älskar dig så himla mycket.
Inte än, inte än.
Snälla mormor, lämna oss inte här på jorden än.
hej,
nu vart man ny här..
Blir väl kanske inte överdrivet aktiv här.
Blir väl kanske inte överdrivet aktiv här.
