86 år
idag skulle du fyllt 86 år, mormor.
vi saknar dig så himla mycket, och det är så tomt utan dig.
glöm mig aldrig.
jag älskar dig. ♥
Du är bäst, Robert.
vi saknar dig så himla mycket, och det är så tomt utan dig.
glöm mig aldrig.
jag älskar dig. ♥
Du är bäst, Robert.
fredag
Hej och hå, jävligt tråkigt.
Snälla, låt klockan bli fyra, jag är hungrig och då ska jag äta.
Jag saknar Ninni.
you have been the one
Och jag lovar, att snart kommer jag sitta här ensam. För de som jag en gång älskade och de som en gång älskade mig är borta, de har gått iväg. Är det mitt humör? Mitt temprament.
Jag är ju dum i huvudet. Jag har problem. Och allt på grund av mitt humör.
Jag vet, jag slår mig själv, skadar mig själv, drar mig i håret så att stora blonda tovor hamnar i knät på mig. Jag skriker tills jag gråter eller inte kan skrika mer. Ska det vara såhär? Kan ingen hjälpa mig?
Det är ju ingen somens bryr sig. Fy fan för mig.
Hur jag ens kan gå på "Jag älskar dig, du kan alltid komma till mig och prata."
Fan vad dum jag är.
Praktexempel på att blondiner är dumma i huvudet.
Jag är ju dum i huvudet. Jag har problem. Och allt på grund av mitt humör.
Jag vet, jag slår mig själv, skadar mig själv, drar mig i håret så att stora blonda tovor hamnar i knät på mig. Jag skriker tills jag gråter eller inte kan skrika mer. Ska det vara såhär? Kan ingen hjälpa mig?
Det är ju ingen somens bryr sig. Fy fan för mig.
Hur jag ens kan gå på "Jag älskar dig, du kan alltid komma till mig och prata."
Fan vad dum jag är.
Praktexempel på att blondiner är dumma i huvudet.
sorg
Mamma berättade att du inte alls mådde bra, sämre än vanligt. Vi började gråta när vi satt där i bilen. Nästa dag var du borta. Borta från oss. Inger mer mormor, inger mer extramamma. Varför lämnade du mig här? Kunde jag inte ha fått följa med dig till paradiset?
Dagarna går, veckorna och det har gått lite mer än två månader sen du försvann från oss, älskade mormor. Och minnena kommer alltid att leva kvar i mig. Som den underbar, söta, fina, gulliga och snälla mormorn som du är.
Det är svårt att förstå att du inte finns här längre. Vi saknar dig! Det känns som det onda kommer att vinna över mig, mormor. Varje gång jag fixar, jag kommer uppåt, så åker jag ner och sitter där utan hjälp. Jag vet att du inte vill se mig gråta. Men det är så svårt.
Jag längtar till din gravsten kommmer, då ska jag sitta hos dig. Och hälsa på din syster Märta och farfar och de andra såklart. Jag ville ju att du skulle vara stark. Jag ville att du skulle se mig vara lycklig med min pojkvän, som jag är nu. Jag ville att du skulle se mig skaffa barn. Du skulle ju bli en extra gammal mormor! Du kanske till och med att fixat att se mig gifta mig
Du finns i min vardag, dagarna i ända. Men det är ingen som ser dig. Bara jag. Jag kan se dig och ditt vackra leende. Det gör ont att se dig. Men jag tänker inte under några omständigheter tappa denna bilden. Den ska föralltid finns kvar. Jag har dig i mitt hjärta, i mina ögon. Jag minns exakt hur du ser ut, jag minns precis hur du såg ut på lördagen då jag var hos dig sista gången. Du var så vacker, trots att du kände sådan smärta. Åh, jag älskar dig så himla mycket. Jag vill ju hinna säga hej då åtminstone. Säga att jag älskar dig, att du är den bästa mormorn.
Det är mina minnen med dig som gör att jag gråter. Och den saknaden du lämnade kvar. Jag hatar att jag inte tog de chanserna att få träffa dig mer. Jag hatar det. Det påminner mig hela tiden. Vad tänkte jag med?
Dagarna går, veckorna och det har gått lite mer än två månader sen du försvann från oss, älskade mormor. Och minnena kommer alltid att leva kvar i mig. Som den underbar, söta, fina, gulliga och snälla mormorn som du är.
Det är svårt att förstå att du inte finns här längre. Vi saknar dig! Det känns som det onda kommer att vinna över mig, mormor. Varje gång jag fixar, jag kommer uppåt, så åker jag ner och sitter där utan hjälp. Jag vet att du inte vill se mig gråta. Men det är så svårt.
Jag längtar till din gravsten kommmer, då ska jag sitta hos dig. Och hälsa på din syster Märta och farfar och de andra såklart. Jag ville ju att du skulle vara stark. Jag ville att du skulle se mig vara lycklig med min pojkvän, som jag är nu. Jag ville att du skulle se mig skaffa barn. Du skulle ju bli en extra gammal mormor! Du kanske till och med att fixat att se mig gifta mig
Du finns i min vardag, dagarna i ända. Men det är ingen som ser dig. Bara jag. Jag kan se dig och ditt vackra leende. Det gör ont att se dig. Men jag tänker inte under några omständigheter tappa denna bilden. Den ska föralltid finns kvar. Jag har dig i mitt hjärta, i mina ögon. Jag minns exakt hur du ser ut, jag minns precis hur du såg ut på lördagen då jag var hos dig sista gången. Du var så vacker, trots att du kände sådan smärta. Åh, jag älskar dig så himla mycket. Jag vill ju hinna säga hej då åtminstone. Säga att jag älskar dig, att du är den bästa mormorn.
Det är mina minnen med dig som gör att jag gråter. Och den saknaden du lämnade kvar. Jag hatar att jag inte tog de chanserna att få träffa dig mer. Jag hatar det. Det påminner mig hela tiden. Vad tänkte jag med?
