minnen
En kväll på jullovet 2006 då jag loggar in på msn och får reda på vad som hänt. Jag blir såklart ledsen och undrar hur fan tjejen ska klara detta. Jag erbjuder mig att följa med till minnes-stunden för honom, det är en självklarhet för mig eftersom att ställa upp för sina vänner är en utav de största normerna som finns inom vänskapen.
Vi åker tåg och träffar hennes och hans kompisar. Vi går till kyrkan och sätter oss i bänken vid hans mamma, pappa, lillebror och storebror. Det var det värsta av allt, att se en hel familj gråta över sin son. Och att se sin vän helt förstörd så hon inte ens kan stå på benen. Men hon fick ligga på min axel och gråta och jag fick vara som ett stöd, det stödet en vän ska ge i svåra situationer.
Efter allt inne i kyrkan, efter alla tal och efter vi kollat på alla enormt fina blommor och avskedsbrev till en så älskad kille. Så åkte vi hem till familjen, alla hundar precis över allt.
Vi fick se kort på honom och henne tillsammans, vackra jävla kort. De som var så lyckliga, söta och vackra. De två som passade ihop som handen i handsken.
Då berättar hon att han var så glad det sista tiden, och hans familj instämde. Då sa hans pappa "Det är inte försen man bestämmer sig för något som man är glad. Han var glad den sista tiden och det var på grund av att han hade bestämt sig".
Och jag tror också att det är så. Om jag bestämmer mig för att plugga och få godkänt på ett prov, så gäller det bara att bestämma sig för det och sen ha viljan och orken att klara av det. Och nu, i det här fallet också modet. Det är nog det som gäller alla. Att kämpa, att klara det, att orka, att ha viljan, det är allt som räknas och det svåraste.
Hon har bestämt sig för att klara det, inte göra samma sak som honom, hon har bestämt sig för att orka kämpa pch gå vidare trots att hon vet att det kommer bli det svåraste som har hänt i sitt liv. Men hon har också klarat det, den lilla tjejen är så grymt stark.
Minnen från alla stunder kommer tillbaka och hon saknar det och honom, men hon har övervunnit ondskan. Den som ville dra ner henne i samma sak som han fick gå igenom.
Ge mig styrkan.
julbak
Var hemma hos Nina och julbakade igår.
Mycket mysigt och väldigt roligt.
Sista veckan på APU:n börjar imorgon,
ska bli skönt att slippa det faktiskt.
Inte vart där så mycket som jag borde,
missat otroligt mycket. Men är man sjuk
så är man.
Robert, du är bäst.
Jag älskar dig, sötnos.
Mycket mysigt och väldigt roligt.
Sista veckan på APU:n börjar imorgon,
ska bli skönt att slippa det faktiskt.
Inte vart där så mycket som jag borde,
missat otroligt mycket. Men är man sjuk
så är man.
Robert, du är bäst.
Jag älskar dig, sötnos.
11 månader
Söt, jag älskar dig. <3 11 månader idag.♥
apu
?Har APU på Ica nu,
det är helt okej.
Får ju lära mig nya saker som jag itne
kunnat inte.
Tråkigt att jag itne får träffa Pontus
som jag vill bara.
Och jag längtar som en jävla
grek tills jag börjar skolan igen.
Absolut inte till sjävla skolan i sig,
utan till Nathalie och resten.
De gör mig glad, jag gillar dem.
Kanske borde tillägga att alla i den
klassen inte borde känna sig träffade.
det är helt okej.
Får ju lära mig nya saker som jag itne
kunnat inte.
Tråkigt att jag itne får träffa Pontus
som jag vill bara.
Och jag längtar som en jävla
grek tills jag börjar skolan igen.
Absolut inte till sjävla skolan i sig,
utan till Nathalie och resten.
De gör mig glad, jag gillar dem.
Kanske borde tillägga att alla i den
klassen inte borde känna sig träffade.
86 år
idag skulle du fyllt 86 år, mormor.
vi saknar dig så himla mycket, och det är så tomt utan dig.
glöm mig aldrig.
jag älskar dig. ♥
Du är bäst, Robert.
vi saknar dig så himla mycket, och det är så tomt utan dig.
glöm mig aldrig.
jag älskar dig. ♥
Du är bäst, Robert.
fredag
Hej och hå, jävligt tråkigt.
Snälla, låt klockan bli fyra, jag är hungrig och då ska jag äta.
Jag saknar Ninni.
skola
Sitter i skolan nu, som vanligt. Har ingen svenska så vi flyttade våran datorkunskap till nu, så får väl strax sluta hoppas jag. Sen ska jag ta min feta röv till Viskastrand och vänta på Robert. Kanske får träffa Idis också, hoppas på det.
Snart kommer Elinor hem, och jag saknar henne. Jättemycket faktiskt. Pratade med henne igår och jag blev överlycklig, längesen jag blev så glad över någon på msn. ;p
I lördags var det ett år sen du försvann, Märta. Det är svårt utan dig och mormor. Men det går, stöd från mamma, pappa, Nina, Erika och Robban. Men om jag hade fått önska hade jag valt mormor och dig tillbaka till livet. För det är det jag vill, att ni ska vara kvar här bland oss. Och sprida den kärlek, vänskap, glädje ni gjorde. Men varje gång solen är framme så vet jag att det är ett tecken på att ni har det bra där uppe.
Snart kommer Elinor hem, och jag saknar henne. Jättemycket faktiskt. Pratade med henne igår och jag blev överlycklig, längesen jag blev så glad över någon på msn. ;p
I lördags var det ett år sen du försvann, Märta. Det är svårt utan dig och mormor. Men det går, stöd från mamma, pappa, Nina, Erika och Robban. Men om jag hade fått önska hade jag valt mormor och dig tillbaka till livet. För det är det jag vill, att ni ska vara kvar här bland oss. Och sprida den kärlek, vänskap, glädje ni gjorde. Men varje gång solen är framme så vet jag att det är ett tecken på att ni har det bra där uppe.
begravning
Idag var den dagen som jag så länge fruktat. Den dagen då mormor skulle åka ner i jorden. Det började med att vi, de närmaste till mormor fick gå in i kyrkan och kolla på kistan och alla otroligt fina blommor. Det var så svårt att hålla sig uppe på benen, men både pappa och Robban fick hålla i mig. Vi stog där inne och kollade på det fina, vi grät, vi mindes och vi tänkte tillbaka, tillbaka på mormor. Vår fina, snälla och söta mormor. Som nu inte finns på jorden, det är nog idag jag verkligen har insett att jag inte kommer få se henne gående eller sittandes här på jorden.
Robban, Monika, Pappa, Mamma, Stellan, Erika´, Nina, István och jag var de först som var där. Och de som var närmast också. Vi satt där framme och såg alla komma in, vi grät och det var så hemskt. Jag kunde inte tänka mig att det var min mormor som verkligen låg där framme i kistan. Prästen pratade och berättade hur mormor kommit till Svenljunga och allt. Det var så fint, han berättade också mormor var den man gick till efter skolan.
Sen kom vi till den delen av begravningen som var jobbigast, de skulle bära ut kistan och hissa ner den. Vi gick efter de som bar kistan, och när vi kommit fram till platsen orkade mina ben inte bära mig längre. Jag ramlade ner och låg där tills pappa och Robban fick upp mig. Vi skulle släppa rosorna i graven, men min hand ville inte släppa den jag höll i, jag höll fast den men pappa sa "Det är dags nu, Mimmi. Du måste släppa rosen." Men jag kunde inte, pappa fick tag i rosen med min hand i, och släppte den. Min pappa grät, jag har aldrig sett eller hört honom gråta innan. Men nu gjorde han det. Det betyder att Mormor verkligen, verkligen betydde något för pappa.
Det var så jävla hemskt. Gång på gång ville mina ben bara sjunka ner till marken och sätta mig där vid gräset hos mormor. Men solen sken idag, jag berättade för Erika att det är mormor som bevisar att hon har det bra där uppe i Nagijala. Och såklart har farfar och Märta det bra där uppe också, nu när hon fått träffa sin syster och farfar fick träffa sin vän.
Vi gick vidare till församlingshemmet där vi åt mat och tårta. Vi skrattade, pratade och hade faktiskt kul, tills prästen berättade att han ville att alla skulle säga sina namn och vilken relation de hade till Vera, vår mormor. De gick bra en stund att inte gråta, men sen kom de till Teit, jag kommer inte ihåg vad han sa. Men det var fint och vackert.
Förstår du nu, mormor , hur mycket vi saknar dig? Och hur mycket vi älskar dig? Hur mycket du betyder för oss? Det är obeskrivligt och jag finner inga ord på hur mycket det är. Jag vill ha en sista dag med dig, eller egentigen vill jag leva med dig för alltid. Jag kommer alltid att minnas dig, våra fina minnen tillsammans. Glöm mig aldrig. Jag älskar dig så.
Det blir ingen skola imorgon, vilket betyder att jag kommer missa en jävla massa. Tre prov och massa lektioner. Men det får gå, pallar inte att vara i skolan nu riktigt. En mysig hemmadag med Robban får det bli. Och Ida skickade sms till mig idag, jag blev så jävla glad. Att det var någon utifrån som brydde sig, som frågade hur det var. Någon som kom ihåg. Vi ses på lördag, babe. Jag saknar dig!
Robban, Monika, Pappa, Mamma, Stellan, Erika´, Nina, István och jag var de först som var där. Och de som var närmast också. Vi satt där framme och såg alla komma in, vi grät och det var så hemskt. Jag kunde inte tänka mig att det var min mormor som verkligen låg där framme i kistan. Prästen pratade och berättade hur mormor kommit till Svenljunga och allt. Det var så fint, han berättade också mormor var den man gick till efter skolan.
Sen kom vi till den delen av begravningen som var jobbigast, de skulle bära ut kistan och hissa ner den. Vi gick efter de som bar kistan, och när vi kommit fram till platsen orkade mina ben inte bära mig längre. Jag ramlade ner och låg där tills pappa och Robban fick upp mig. Vi skulle släppa rosorna i graven, men min hand ville inte släppa den jag höll i, jag höll fast den men pappa sa "Det är dags nu, Mimmi. Du måste släppa rosen." Men jag kunde inte, pappa fick tag i rosen med min hand i, och släppte den. Min pappa grät, jag har aldrig sett eller hört honom gråta innan. Men nu gjorde han det. Det betyder att Mormor verkligen, verkligen betydde något för pappa.
Det var så jävla hemskt. Gång på gång ville mina ben bara sjunka ner till marken och sätta mig där vid gräset hos mormor. Men solen sken idag, jag berättade för Erika att det är mormor som bevisar att hon har det bra där uppe i Nagijala. Och såklart har farfar och Märta det bra där uppe också, nu när hon fått träffa sin syster och farfar fick träffa sin vän.
Vi gick vidare till församlingshemmet där vi åt mat och tårta. Vi skrattade, pratade och hade faktiskt kul, tills prästen berättade att han ville att alla skulle säga sina namn och vilken relation de hade till Vera, vår mormor. De gick bra en stund att inte gråta, men sen kom de till Teit, jag kommer inte ihåg vad han sa. Men det var fint och vackert.
Förstår du nu, mormor , hur mycket vi saknar dig? Och hur mycket vi älskar dig? Hur mycket du betyder för oss? Det är obeskrivligt och jag finner inga ord på hur mycket det är. Jag vill ha en sista dag med dig, eller egentigen vill jag leva med dig för alltid. Jag kommer alltid att minnas dig, våra fina minnen tillsammans. Glöm mig aldrig. Jag älskar dig så.
Det blir ingen skola imorgon, vilket betyder att jag kommer missa en jävla massa. Tre prov och massa lektioner. Men det får gå, pallar inte att vara i skolan nu riktigt. En mysig hemmadag med Robban får det bli. Och Ida skickade sms till mig idag, jag blev så jävla glad. Att det var någon utifrån som brydde sig, som frågade hur det var. Någon som kom ihåg. Vi ses på lördag, babe. Jag saknar dig!
att vara ung idag
idag på svenskan fick vi i uppgift att skriva om filmen, alltså om ungdomar. Eller att skriva något om några teman Lisbeth skrev upp på tavlan. Eller berätta något om sig själv och sådär. Jag valde att berätta om mig själv. Tänkte skriva den här.
Jag tror eller jag faktiskt vet att det är svårt att vara ung idag. Det är press hit och press dit, grupptryck, svek och kärlekar. Vänner, skola och planer inför framtiden. Det är så mycket som händer både i hjärna och i kroppen under tiden då man är ung.
Jag tänkte berätta lite om hur det har varit för mig från sexan tills nu. Sista året i mellanstadiet kom dt vissa nya elever till klassen. Redan då började man sminka sig, det är så sjuka skönhetsideal. Man började intressera sig för killar, men att ha ett förhållande redan då var långt borta. Samtidigt märkte man hur det blev tuffare och tuffare i skolan.
Det var även vid denna tiden som mitt självförtroende, som jag hade byggt upp, sakta dalade neråt. Råkade man säga något fel i klassrummet eller om man gjorde fel saker som inte killarna i klassen gillade blev man retad. Det var inte bara en tjej, utan alla. Vissa flickor mer, andra mindre. Jag var nog den delen av flickorna som blev retad för mindre saker, men det är klart att det är jobbigt. Jag kan inte förstå hur de mest utsatta kände sig. Även här sjönk självförtroendet.
Man vågade inte säga ifrån, varken till pojkarna eller till lärarna. Det söutade med att man blev tyst och tillbakadragen och vågade inte säga ett ljud. Alla tjejer var rädda för att göra fel och rädda för att säga fel saker. Man var rädd för det mesta faktiskt.
Till sjuan fick vi helt nya klasser och andra elever från orterna runt Svenljunga började på Mogaskolan. Jag och mina två bästa kompisar fruktade hela sommaren att få börja med killarna från mellanstadiet igen. Men så blev det inte, till vår lättnad. Det var bara några killar från famla klassen, men det var inte dem som var värst.
Vi hamnade i en jättebra klass och det mesta var bra, förutom självförtroendet. Jag träffade nya vänner, vi litade på varandra och vi kom varandra väldigt nära. Vi umgick på helgerna och på vardagarna och självklart i skolan.
Ett tag in i åttan visade det sig att det fanns en kille, som var ett år yngre, som tyckte om mig. Jag blev också intresserad och vi började prata med varandra och träffades några gånger. Man var såklart nyfiken på hur det kändes att vara kär.Till slut visade det sig att han inte alls var en bra kille. Han svek mig och då sjönk det där självförtroendet ännu mer. Det var också nu jag började må psykiskt dåligt.
Skolan fortsatte ich det gick helt okej. Jag fick ofta beröm av lärarna men det var svårt att ta till sig av det bra. Jag hade fått en jättebra killkompis under det första året på högstadiet. Känslor för honom började komma och han fick också känslor för mig. Det blev till slut vi, på vårterminen i nian. Allt var underbart och jag svävade på moln. Det var då vännerna började att dra sig undan och försvinna mer och mer ut mitt liv. Läxor och prov var det enda jag hann med på min fritid och det gjorde mitt liv heltupp och ner. Jag var stressad och pressad från alla håll. Jag gick trots allt ut ur nian med hyffsade betyg.
En månad in på sommarlovet tog det slut mellan mig och min pojkvän och min värld rasade helt och hållet samman. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag mådde sämre än någon gång innan. Vänner började försvinna helt ur mitt liv, men det fanns några som alltid fanns där. Hela min sommar var förstörd och jag gjorde inte mycket vettigt. Grät och saknade.
Jag började gymnasiet med en utav de bästa kompisarna på Handelsprogrammet i Mark. Varken skolan eller klassen var bra. Jag var orolig och fortfarande stressad. Mådde psykiskt dåligt och jag gjorde allt för att inte bryta ihop. Jag hoppade av den linjen och började BF på Almåsgymnasiet. Jag trivdes nog egentligen där men det negativa tog över. Mitt i allt började min expojkvän bisa intresse för mig igen och dum som jag var tog jag emot honom. Vilket jag aldrig skulle ha gjort. En kväll förändrade hela mitt liv, jag ramlade ner på botte, och skadades både psykiskt och fysiskt den kvällen. En händelse som kommer finnas där och plåga mig för all framtid.
I skolan gick det sämre, men jag fick en ny vän. Som stöttade mig och som kämpade för att jag inte skulle skolka eller strunta i skolan. Det gick ett tag tills det psykiska tog över igen. Jag hoppade av och började jobba. Under den tiden träffade jag en ny kille. En söt, fin, snäll, omtänksam och humoristisk pojke. En kille som satte mig framför det mesta. Något jag aldrig varit med om tidigare. Men jag hade svårt för att binda mig. Jag fick vissa nya vänner och höll både dem och honom på avstånd eftersom jag inte ville fästa mig, för att sedan bli sårad igen.
Men med honom kändes det rätt. Jag var fortfarande rädd, rädd för det min förra pojkvän gjorde, skulle hända ige. Till slut blev det vi, den där underbara pojken med världens finaste ögon och leende blev äntligen min. Och så är det fortfarande.
Jag mår dåligt fortfarande. Har varit hos läkare och BUP, de säger depression, andra säger uppmärksamhet och jag säger må dåligt pyskiskt. Det har blivit bättre, men det går fortfarande upp och ner. Vänner som sviken, föräldrar som inte förstår, eller de kanske förstår men iunte vill inse sanningen med att deras ena dotter faktiskt är deprimerad. Grupptryck från vänner, stress från skolan och ett otroligt stort stöd från pojkvännen. Sjävlmordstankar och liknande är något som pryder min vardag, även idag.
Nu går jag Handelsprogrammet igen och min framtidsplaner är att orka gå kvar i skolan och kämpa med att bli godkänd i alla ämnen. Och att sedan kanske läsa vidare. Jag tror att jag vill bli psykolog eller något liknande, men det kanske är svårt om man själv är deprimerad. Jag vill också kunna orka och kämpa från att bli fri från depressionen.
I allmänhet tror jag att de flesta har det svårt. Olika mycket beroende op hur man är som person. Jag vet att nästan alla någon gång har problem med vänner, föräldrar och sin sexdebut. Det är både ett långt och svårt kapitel i livet.
Detta var en del av mitt liv från mellanstadiet till nu, präglat av tillit, vänner, svek, uselt självförtroende, skolkning, pojkvänner och skolan i allmänhet.
Det var allt, hoppas någon orkar läsa.
Jag tror eller jag faktiskt vet att det är svårt att vara ung idag. Det är press hit och press dit, grupptryck, svek och kärlekar. Vänner, skola och planer inför framtiden. Det är så mycket som händer både i hjärna och i kroppen under tiden då man är ung.
Jag tänkte berätta lite om hur det har varit för mig från sexan tills nu. Sista året i mellanstadiet kom dt vissa nya elever till klassen. Redan då började man sminka sig, det är så sjuka skönhetsideal. Man började intressera sig för killar, men att ha ett förhållande redan då var långt borta. Samtidigt märkte man hur det blev tuffare och tuffare i skolan.
Det var även vid denna tiden som mitt självförtroende, som jag hade byggt upp, sakta dalade neråt. Råkade man säga något fel i klassrummet eller om man gjorde fel saker som inte killarna i klassen gillade blev man retad. Det var inte bara en tjej, utan alla. Vissa flickor mer, andra mindre. Jag var nog den delen av flickorna som blev retad för mindre saker, men det är klart att det är jobbigt. Jag kan inte förstå hur de mest utsatta kände sig. Även här sjönk självförtroendet.
Man vågade inte säga ifrån, varken till pojkarna eller till lärarna. Det söutade med att man blev tyst och tillbakadragen och vågade inte säga ett ljud. Alla tjejer var rädda för att göra fel och rädda för att säga fel saker. Man var rädd för det mesta faktiskt.
Till sjuan fick vi helt nya klasser och andra elever från orterna runt Svenljunga började på Mogaskolan. Jag och mina två bästa kompisar fruktade hela sommaren att få börja med killarna från mellanstadiet igen. Men så blev det inte, till vår lättnad. Det var bara några killar från famla klassen, men det var inte dem som var värst.
Vi hamnade i en jättebra klass och det mesta var bra, förutom självförtroendet. Jag träffade nya vänner, vi litade på varandra och vi kom varandra väldigt nära. Vi umgick på helgerna och på vardagarna och självklart i skolan.
Ett tag in i åttan visade det sig att det fanns en kille, som var ett år yngre, som tyckte om mig. Jag blev också intresserad och vi började prata med varandra och träffades några gånger. Man var såklart nyfiken på hur det kändes att vara kär.Till slut visade det sig att han inte alls var en bra kille. Han svek mig och då sjönk det där självförtroendet ännu mer. Det var också nu jag började må psykiskt dåligt.
Skolan fortsatte ich det gick helt okej. Jag fick ofta beröm av lärarna men det var svårt att ta till sig av det bra. Jag hade fått en jättebra killkompis under det första året på högstadiet. Känslor för honom började komma och han fick också känslor för mig. Det blev till slut vi, på vårterminen i nian. Allt var underbart och jag svävade på moln. Det var då vännerna började att dra sig undan och försvinna mer och mer ut mitt liv. Läxor och prov var det enda jag hann med på min fritid och det gjorde mitt liv heltupp och ner. Jag var stressad och pressad från alla håll. Jag gick trots allt ut ur nian med hyffsade betyg.
En månad in på sommarlovet tog det slut mellan mig och min pojkvän och min värld rasade helt och hållet samman. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag mådde sämre än någon gång innan. Vänner började försvinna helt ur mitt liv, men det fanns några som alltid fanns där. Hela min sommar var förstörd och jag gjorde inte mycket vettigt. Grät och saknade.
Jag började gymnasiet med en utav de bästa kompisarna på Handelsprogrammet i Mark. Varken skolan eller klassen var bra. Jag var orolig och fortfarande stressad. Mådde psykiskt dåligt och jag gjorde allt för att inte bryta ihop. Jag hoppade av den linjen och började BF på Almåsgymnasiet. Jag trivdes nog egentligen där men det negativa tog över. Mitt i allt började min expojkvän bisa intresse för mig igen och dum som jag var tog jag emot honom. Vilket jag aldrig skulle ha gjort. En kväll förändrade hela mitt liv, jag ramlade ner på botte, och skadades både psykiskt och fysiskt den kvällen. En händelse som kommer finnas där och plåga mig för all framtid.
I skolan gick det sämre, men jag fick en ny vän. Som stöttade mig och som kämpade för att jag inte skulle skolka eller strunta i skolan. Det gick ett tag tills det psykiska tog över igen. Jag hoppade av och började jobba. Under den tiden träffade jag en ny kille. En söt, fin, snäll, omtänksam och humoristisk pojke. En kille som satte mig framför det mesta. Något jag aldrig varit med om tidigare. Men jag hade svårt för att binda mig. Jag fick vissa nya vänner och höll både dem och honom på avstånd eftersom jag inte ville fästa mig, för att sedan bli sårad igen.
Men med honom kändes det rätt. Jag var fortfarande rädd, rädd för det min förra pojkvän gjorde, skulle hända ige. Till slut blev det vi, den där underbara pojken med världens finaste ögon och leende blev äntligen min. Och så är det fortfarande.
Jag mår dåligt fortfarande. Har varit hos läkare och BUP, de säger depression, andra säger uppmärksamhet och jag säger må dåligt pyskiskt. Det har blivit bättre, men det går fortfarande upp och ner. Vänner som sviken, föräldrar som inte förstår, eller de kanske förstår men iunte vill inse sanningen med att deras ena dotter faktiskt är deprimerad. Grupptryck från vänner, stress från skolan och ett otroligt stort stöd från pojkvännen. Sjävlmordstankar och liknande är något som pryder min vardag, även idag.
Nu går jag Handelsprogrammet igen och min framtidsplaner är att orka gå kvar i skolan och kämpa med att bli godkänd i alla ämnen. Och att sedan kanske läsa vidare. Jag tror att jag vill bli psykolog eller något liknande, men det kanske är svårt om man själv är deprimerad. Jag vill också kunna orka och kämpa från att bli fri från depressionen.
I allmänhet tror jag att de flesta har det svårt. Olika mycket beroende op hur man är som person. Jag vet att nästan alla någon gång har problem med vänner, föräldrar och sin sexdebut. Det är både ett långt och svårt kapitel i livet.
Detta var en del av mitt liv från mellanstadiet till nu, präglat av tillit, vänner, svek, uselt självförtroende, skolkning, pojkvänner och skolan i allmänhet.
Det var allt, hoppas någon orkar läsa.
skola
då sitter man här i skolan, och gör absolut ingenting. Bara sitter och kollar.
Som vanligt på dessa lektionerna helt enkelt.
Arbetar i en kvart, sen är man färdig. Och då är det bara en timme och 45 min kvar.
Sen funkar datorerna inte så överdrivet bra med filerna vi behöver,
så finns ändå inget att göra, förutom att öva på provet som vi har på fredag.
Meeeen, det kan man göra senare. Som det brukar låta.
Sen i eftermiddag ska jag slinga håret hos Azar, hoppas han gör det bättre denna gången.
Så får det bli att klippa sig på Vivåga denna gången.
Blev trots allt bra sist jag klippte mig där.
Så det ska nog inte vara några problem.
Och sen ska jag träffa Robban, och få L2, förhoppningsvis.
Om han kommer ihåg och orkar vill säga.
Det kan vara svårt ibland.
Och nu är det inte många dagar kvar tills jag fyller år, så nu är jag lycklig.
Och det betyder massa, massa pengar till mig. Och så hoppas jag på en ny plattång också.
Lördag blir det bio med Robban, mys.
Grattis till Sara Rydell & Emma idag förresten :)
Som vanligt på dessa lektionerna helt enkelt.
Arbetar i en kvart, sen är man färdig. Och då är det bara en timme och 45 min kvar.
Sen funkar datorerna inte så överdrivet bra med filerna vi behöver,
så finns ändå inget att göra, förutom att öva på provet som vi har på fredag.
Meeeen, det kan man göra senare. Som det brukar låta.
Sen i eftermiddag ska jag slinga håret hos Azar, hoppas han gör det bättre denna gången.
Så får det bli att klippa sig på Vivåga denna gången.
Blev trots allt bra sist jag klippte mig där.
Så det ska nog inte vara några problem.
Och sen ska jag träffa Robban, och få L2, förhoppningsvis.
Om han kommer ihåg och orkar vill säga.
Det kan vara svårt ibland.
Och nu är det inte många dagar kvar tills jag fyller år, så nu är jag lycklig.
Och det betyder massa, massa pengar till mig. Och så hoppas jag på en ny plattång också.
Lördag blir det bio med Robban, mys.
Grattis till Sara Rydell & Emma idag förresten :)
hej,
nu vart man ny här..
Blir väl kanske inte överdrivet aktiv här.
Blir väl kanske inte överdrivet aktiv här.
