2008
Nytt år, nya möjligheter..
Nu MÅSTE jag kämpa mer.
Äta mina mediciner, ordna upp allt med min kropp.
Mina nyårslöften:
- Äta nyttigt, måste verkligen minska på colan, och godis med mera.
- Gå ner i vikt, åtminstone 7 kilo. Peppar, peppar!
- Få långt blont fint hår, lära mig att slinga det regelbundet, toppa det oftare så det växer och inte ser så slitet ut.
- Träna, vem tackar inte nej till en smal mage, snygga vältränade lår? Minst en gång i veckan, kämpa!
- Sola så jag får en snygg brun färg.
- Städa oftare så mitt rum inte ser ut som en svinstia varje gång jag kommer hem. Jag måste lära mig att lägga undan saker med en gång och inte vänta med det.
- Sluta skolka och strunta i skolan, plugga mer. Måste bli bättre på det och det ska inte sluta som det gjorde förra gången jag gick på Almås, då var det åtminstone 6 IG-varningar och 3 muntliga varningar om för mycket ogiltig frånvaro. Måste skärpa mig.
- Måste börja vara snäll, mot mamma, pappa, Robban, kompisar, släkt, Erika, Nina.
- Jag måste lära mig att få respekt för vuxna, att inte vara uppkäftig och vara trevlig.
Nu MÅSTE jag kämpa mer.
Äta mina mediciner, ordna upp allt med min kropp.
Mina nyårslöften:
- Äta nyttigt, måste verkligen minska på colan, och godis med mera.
- Gå ner i vikt, åtminstone 7 kilo. Peppar, peppar!
- Få långt blont fint hår, lära mig att slinga det regelbundet, toppa det oftare så det växer och inte ser så slitet ut.
- Träna, vem tackar inte nej till en smal mage, snygga vältränade lår? Minst en gång i veckan, kämpa!
- Sola så jag får en snygg brun färg.
- Städa oftare så mitt rum inte ser ut som en svinstia varje gång jag kommer hem. Jag måste lära mig att lägga undan saker med en gång och inte vänta med det.
- Sluta skolka och strunta i skolan, plugga mer. Måste bli bättre på det och det ska inte sluta som det gjorde förra gången jag gick på Almås, då var det åtminstone 6 IG-varningar och 3 muntliga varningar om för mycket ogiltig frånvaro. Måste skärpa mig.
- Måste börja vara snäll, mot mamma, pappa, Robban, kompisar, släkt, Erika, Nina.
- Jag måste lära mig att få respekt för vuxna, att inte vara uppkäftig och vara trevlig.
yeah right
"vi har inte snackat skit om dig,
vi har pratat om hur du är och
vad vi ska göra åt saken."
Heja er, tror ni att det blir bra,
om ni inte berättar för mig?
Ni är dom fegaste jag träffat.
Jag vill inte prata med er,
vi har pratat om hur du är och
vad vi ska göra åt saken."
Heja er, tror ni att det blir bra,
om ni inte berättar för mig?
Ni är dom fegaste jag träffat.
Jag vill inte prata med er,
tankar
Jag har tänkt lite, om jag gjort verklighet av mina tankar
någon av gånger då jag mådde som sämst.
Hur hade det varit då? Och vad hade hänt? Jag har en dröm,
i min dröm finns ingen smärta, ingen sorg, inga sår och
ingen ångest. Jag tror jag strävar efter den. Det är så jag vill
ha det. Men det kommer nog aldrig funka. Inte nog, det kommer
aldrig att bli så. För vem tror på äkta lycka? Vem tror på att
allt kan bli bra? Visst, man ska ha lite skavanker, man ska
kunna må dåligt, man ska inte behöva vara nöjd hela tiden.
Men om det enda man ser på sin kropp är fel och man blir
äcklad av sig själv. Då har det gått för långt, har det inte det?
Men när allt håller på att bli bättre, då blir allt fel igen.
Tillbaka till det där helvetet igen. Men vart finns räddningen
denna gången, eller finns den överhuvudtaget?
ensam & liten
Har du någon gång känt dig ensam och liten?
Känns som om ingen hör eller ser dig?
Eller visst ser de dig varje dag i skolan och på
fritiden. Utsidan. Alla missar insidan.
I och för sig kanske lika bra det. Trist, tråkig och meningslös.
Ingen som bryr sig eller ingen som orkar.
Ingen behöver mig, möjligtvis någon. Men knappast.
Man känner liksom ingen glädje till de vännerna
man kände glädje till innan.
Det är inte mycket man känner glädje till längre.
Om man skulle försöka, försöka, komma någon
under ytan, inte bara insidan?
Lära känna, ha kul tillsammans, prata, skratta. Gråta.
Som en äkta jävla vän. Är det mitt egna fel att ni
bara har varandra nu?
Det är väl inte bara mitt fel att ni bara frågar varandra
om ni vill hitta på något? Och aldrig mig?
Ni vet så jävla väl vilka ni är, ändå ignorerar ni det.
Ni pratar inte med mig, och jag har slutat prata
med er, vad tjänar det till? Jag får inget tillbaka,
ingen respons, ingen äkta jävla vänskap.
Hej Mikaela, du är rolig att festa med, jag behöver
lite folk till min fest. Häng med!
Sen sitter ni två där, kramandes och pratar och pratar.
Och jag har inte en jävla aning om vad ni pratar om.
Även om jag frågar, så fortsätter ni. Om jag pratar
struntar ni i det. Så nästa gång ni vill ha med mig på
något kan ni förvänta er ett nej.
Känns som om ingen hör eller ser dig?
Eller visst ser de dig varje dag i skolan och på
fritiden. Utsidan. Alla missar insidan.
I och för sig kanske lika bra det. Trist, tråkig och meningslös.
Ingen som bryr sig eller ingen som orkar.
Ingen behöver mig, möjligtvis någon. Men knappast.
Man känner liksom ingen glädje till de vännerna
man kände glädje till innan.
Det är inte mycket man känner glädje till längre.
Om man skulle försöka, försöka, komma någon
under ytan, inte bara insidan?
Lära känna, ha kul tillsammans, prata, skratta. Gråta.
Som en äkta jävla vän. Är det mitt egna fel att ni
bara har varandra nu?
Det är väl inte bara mitt fel att ni bara frågar varandra
om ni vill hitta på något? Och aldrig mig?
Ni vet så jävla väl vilka ni är, ändå ignorerar ni det.
Ni pratar inte med mig, och jag har slutat prata
med er, vad tjänar det till? Jag får inget tillbaka,
ingen respons, ingen äkta jävla vänskap.
Hej Mikaela, du är rolig att festa med, jag behöver
lite folk till min fest. Häng med!
Sen sitter ni två där, kramandes och pratar och pratar.
Och jag har inte en jävla aning om vad ni pratar om.
Även om jag frågar, så fortsätter ni. Om jag pratar
struntar ni i det. Så nästa gång ni vill ha med mig på
något kan ni förvänta er ett nej.
våldtäkt
- Mycket talar för att synen på sexualitet, kvinnosyn och grupptryck har betydelse för sexbrotten. Bland unga offer och gärningsmän tycks det förekomma fler sexbrott i kretsar där sex främst är något man skryter med inför andra killar och inte något mysigt eller kul som man delar med någon man tycker om. "
Hämtat från http://www.okejsex.nu/
- Ångest rädsla, rädd för att det ska hända igen, igen och igen.
- Skuldkänslor, men det är ju mitt fel, jag hade inte behövt åka.
- Minnen, hela tiden dessa minnen och bilder.
- Minnesluckor, det händer mer ofta nu
- Sömnproblem, mycket sömn/lite sömn
- Depression, värre,
- Självdestruktivitet, jo tyvärr.
- Trötthet, värre än innan.
- Återupplevelser av händelsen, titt som tätt, i skolan, hemma, i drömmarna.
- Sänk självkänsla, sämst självkänsla
- Humörsvängningar x9999
- Problem med att känna tillit till andra, ja, vart är ni när jag behöver er?
Jag litar inte på er längre. Bra gjort. - Koncentrationsvårigheter, att hela tiden se dig i skolan.
Viska om mig, prata om mig. Kolla på mig.
Det gör ont. - Magont, huvudvärk, värre än vad det var förut.
- Självmordstankar, oja, dom finns där, ständigt.
Det skrämmer mig.
förlåt
Jag förstår inte hur detta har kunnat hända. Eller hur jag har kunnat
behandla vissa. Tagit ut min ångest, smärta och ilska
som ett hat på er. Jag vet att ni inte mår bra av hur jag beter
och har betett mig mot er. Jag kan inte beskriva hur jag
har det egentligen, inte heller säga förlåt tillräckligt många gånger.
För ursäkterna kommer inte godtas till slut. Jag vet nog
egentligen inte hur många gånger ni har pratat om vad ni
ska göra med mig. Men de grejerna jag har gjort mot er får inte
att få ogjorda. Men jag ångrar det. Alla de gångerna jag har sagt
en massa saker till er. Det senaste året har jag varit för jävlig mot er,
och det har inte blivit bättre utan värre och värre. Altl jag har gjort har
nog egentligen inte varit någon mening i, utan bara att jag mått så
jävla apdåligt. Och Erika och Nina, förlåt för alla bråk med er,
det mesta har gått ut över er, och mamma och pappa.
Förlåt för att ni har varit tvugna att se allt de här. Att ni varje
dag har fått höra hur jag, mamma och pappa har bråkat.
Alla gånger jag har skrikit åt allt som är så jävla dåligt och
de gångerna jag bara har skrikit rakt ut. Och de gångerna
jag har sagt att jag hatar er, jag vill bara att ni ka veta att jag
älskar er! Trots allt som hänt, allt jag har sagt och gjort så
älskar ni mig. Jag förstår inte riktigt det. Och att ni har kunnat
förlåta mig alla gånger. Men jag hoppas att vi kan försöka fixa det
här tillsammans och kämpa MED varandra och inte mot varandra istället.
Erika, jag ber om förlåtelse för alla de gångerna du har sett mig vara lessen,
arg, sur allt vad det är, de gångerna jag har varit sån mot dig.
Och de gångerna du har börjat gråta för att jag har vart sån.
Det jag skulle vilja säga är: Förlåt för alla de gångerna jag har varit dum.
Jag älskar er
behandla vissa. Tagit ut min ångest, smärta och ilska
som ett hat på er. Jag vet att ni inte mår bra av hur jag beter
och har betett mig mot er. Jag kan inte beskriva hur jag
har det egentligen, inte heller säga förlåt tillräckligt många gånger.
För ursäkterna kommer inte godtas till slut. Jag vet nog
egentligen inte hur många gånger ni har pratat om vad ni
ska göra med mig. Men de grejerna jag har gjort mot er får inte
att få ogjorda. Men jag ångrar det. Alla de gångerna jag har sagt
en massa saker till er. Det senaste året har jag varit för jävlig mot er,
och det har inte blivit bättre utan värre och värre. Altl jag har gjort har
nog egentligen inte varit någon mening i, utan bara att jag mått så
jävla apdåligt. Och Erika och Nina, förlåt för alla bråk med er,
det mesta har gått ut över er, och mamma och pappa.
Förlåt för att ni har varit tvugna att se allt de här. Att ni varje
dag har fått höra hur jag, mamma och pappa har bråkat.
Alla gånger jag har skrikit åt allt som är så jävla dåligt och
de gångerna jag bara har skrikit rakt ut. Och de gångerna
jag har sagt att jag hatar er, jag vill bara att ni ka veta att jag
älskar er! Trots allt som hänt, allt jag har sagt och gjort så
älskar ni mig. Jag förstår inte riktigt det. Och att ni har kunnat
förlåta mig alla gånger. Men jag hoppas att vi kan försöka fixa det
här tillsammans och kämpa MED varandra och inte mot varandra istället.
Erika, jag ber om förlåtelse för alla de gångerna du har sett mig vara lessen,
arg, sur allt vad det är, de gångerna jag har varit sån mot dig.
Och de gångerna du har börjat gråta för att jag har vart sån.
Det jag skulle vilja säga är: Förlåt för alla de gångerna jag har varit dum.
Jag älskar er
problem
Har vi något problem eller mår dåligt orkar vi inte göra något.
Istället flyr vi iväg från problemen så att det aldrig löser sig.
Kanske av rädsla eller något vi inte riktigt förstår.
Och de sakerna stöter vi bort, men man måste orka hjälpa
och offra lite för någon annan. Och våga bry sig.
För den dagen man har det svårt själv kommer det finnas
någon som kommer offra sig för dig, hjälpa dig och någon
som försöker förstå. Bara ägna några ord eller någon minut
till någon och fråga hur personen i fråga mår.
Istället flyr vi iväg från problemen så att det aldrig löser sig.
Kanske av rädsla eller något vi inte riktigt förstår.
Och de sakerna stöter vi bort, men man måste orka hjälpa
och offra lite för någon annan. Och våga bry sig.
För den dagen man har det svårt själv kommer det finnas
någon som kommer offra sig för dig, hjälpa dig och någon
som försöker förstå. Bara ägna några ord eller någon minut
till någon och fråga hur personen i fråga mår.
jul
Åh, jag hatar julen. Eller nej,
jag tycker väldigt mindre bra om den.
Allt är överdrivet och sådär.
Okej, julafton är mysig i sig.
Med familj, släkt, julklappar, mat,
trygghet, närhet, glädje, skratt.
Allt bra.
Snön kan man skippa och alla andra
saker, pepparkakorna och lussekatterna
kan man också strunta i.
Men baka dem är roligt (:
Jag vill prata i telefon, mys.♥
jag tycker väldigt mindre bra om den.
Allt är överdrivet och sådär.
Okej, julafton är mysig i sig.
Med familj, släkt, julklappar, mat,
trygghet, närhet, glädje, skratt.
Allt bra.
Snön kan man skippa och alla andra
saker, pepparkakorna och lussekatterna
kan man också strunta i.
Men baka dem är roligt (:
Jag vill prata i telefon, mys.♥
you have been the one
Och jag lovar, att snart kommer jag sitta här ensam. För de som jag en gång älskade och de som en gång älskade mig är borta, de har gått iväg. Är det mitt humör? Mitt temprament.
Jag är ju dum i huvudet. Jag har problem. Och allt på grund av mitt humör.
Jag vet, jag slår mig själv, skadar mig själv, drar mig i håret så att stora blonda tovor hamnar i knät på mig. Jag skriker tills jag gråter eller inte kan skrika mer. Ska det vara såhär? Kan ingen hjälpa mig?
Det är ju ingen somens bryr sig. Fy fan för mig.
Hur jag ens kan gå på "Jag älskar dig, du kan alltid komma till mig och prata."
Fan vad dum jag är.
Praktexempel på att blondiner är dumma i huvudet.
Jag är ju dum i huvudet. Jag har problem. Och allt på grund av mitt humör.
Jag vet, jag slår mig själv, skadar mig själv, drar mig i håret så att stora blonda tovor hamnar i knät på mig. Jag skriker tills jag gråter eller inte kan skrika mer. Ska det vara såhär? Kan ingen hjälpa mig?
Det är ju ingen somens bryr sig. Fy fan för mig.
Hur jag ens kan gå på "Jag älskar dig, du kan alltid komma till mig och prata."
Fan vad dum jag är.
Praktexempel på att blondiner är dumma i huvudet.
sorg
Mamma berättade att du inte alls mådde bra, sämre än vanligt. Vi började gråta när vi satt där i bilen. Nästa dag var du borta. Borta från oss. Inger mer mormor, inger mer extramamma. Varför lämnade du mig här? Kunde jag inte ha fått följa med dig till paradiset?
Dagarna går, veckorna och det har gått lite mer än två månader sen du försvann från oss, älskade mormor. Och minnena kommer alltid att leva kvar i mig. Som den underbar, söta, fina, gulliga och snälla mormorn som du är.
Det är svårt att förstå att du inte finns här längre. Vi saknar dig! Det känns som det onda kommer att vinna över mig, mormor. Varje gång jag fixar, jag kommer uppåt, så åker jag ner och sitter där utan hjälp. Jag vet att du inte vill se mig gråta. Men det är så svårt.
Jag längtar till din gravsten kommmer, då ska jag sitta hos dig. Och hälsa på din syster Märta och farfar och de andra såklart. Jag ville ju att du skulle vara stark. Jag ville att du skulle se mig vara lycklig med min pojkvän, som jag är nu. Jag ville att du skulle se mig skaffa barn. Du skulle ju bli en extra gammal mormor! Du kanske till och med att fixat att se mig gifta mig
Du finns i min vardag, dagarna i ända. Men det är ingen som ser dig. Bara jag. Jag kan se dig och ditt vackra leende. Det gör ont att se dig. Men jag tänker inte under några omständigheter tappa denna bilden. Den ska föralltid finns kvar. Jag har dig i mitt hjärta, i mina ögon. Jag minns exakt hur du ser ut, jag minns precis hur du såg ut på lördagen då jag var hos dig sista gången. Du var så vacker, trots att du kände sådan smärta. Åh, jag älskar dig så himla mycket. Jag vill ju hinna säga hej då åtminstone. Säga att jag älskar dig, att du är den bästa mormorn.
Det är mina minnen med dig som gör att jag gråter. Och den saknaden du lämnade kvar. Jag hatar att jag inte tog de chanserna att få träffa dig mer. Jag hatar det. Det påminner mig hela tiden. Vad tänkte jag med?
Dagarna går, veckorna och det har gått lite mer än två månader sen du försvann från oss, älskade mormor. Och minnena kommer alltid att leva kvar i mig. Som den underbar, söta, fina, gulliga och snälla mormorn som du är.
Det är svårt att förstå att du inte finns här längre. Vi saknar dig! Det känns som det onda kommer att vinna över mig, mormor. Varje gång jag fixar, jag kommer uppåt, så åker jag ner och sitter där utan hjälp. Jag vet att du inte vill se mig gråta. Men det är så svårt.
Jag längtar till din gravsten kommmer, då ska jag sitta hos dig. Och hälsa på din syster Märta och farfar och de andra såklart. Jag ville ju att du skulle vara stark. Jag ville att du skulle se mig vara lycklig med min pojkvän, som jag är nu. Jag ville att du skulle se mig skaffa barn. Du skulle ju bli en extra gammal mormor! Du kanske till och med att fixat att se mig gifta mig
Du finns i min vardag, dagarna i ända. Men det är ingen som ser dig. Bara jag. Jag kan se dig och ditt vackra leende. Det gör ont att se dig. Men jag tänker inte under några omständigheter tappa denna bilden. Den ska föralltid finns kvar. Jag har dig i mitt hjärta, i mina ögon. Jag minns exakt hur du ser ut, jag minns precis hur du såg ut på lördagen då jag var hos dig sista gången. Du var så vacker, trots att du kände sådan smärta. Åh, jag älskar dig så himla mycket. Jag vill ju hinna säga hej då åtminstone. Säga att jag älskar dig, att du är den bästa mormorn.
Det är mina minnen med dig som gör att jag gråter. Och den saknaden du lämnade kvar. Jag hatar att jag inte tog de chanserna att få träffa dig mer. Jag hatar det. Det påminner mig hela tiden. Vad tänkte jag med?
varför?
Varför får inte jag vara så snygg som de tjejerna du tycker ser bra ut? Varför får inte jag se ut som dem? Varför får inte jag vara superblond? Varför får inte jag ha opererade bröst? Varför får inte jag se lika fejk ut som dem? Jag vill vara exakt likadan. Jag vill se ut som dem, så att du tycker om mig lika mycket igen.
Det är just därför jag blir så jävla sur/ledsen/förbannad. Jag vill också.
Jag vill inte ha några finnar. Jag vill alltid ha bra dagar. Jag vill må bra. Jag vill ha bra självförtroende. Jag vill vara duktig i alla ämnen. Precis som dem. Varför får inte jag? Varför får inte jag vara precis som dem? Vacker, ambitiös, snygg, snäll, omtänksam, duktig, attraktiv.
Jag har varit med om det mest plågsamma en tjej kan vara med om. Jag är inte duktig i skolan, jag är absolut inte snygg. Jag vill ha finare kropp, så att du älskar mig lika mycket igen. Jag vill ha deras kroppar, alla dessa perfekta kroppar ihopsatta till en enda kropp, som ska bli min. Men det går inte. Jag har tre drömmar: Att mormor, farfar & Märta ska komma tillbaka, att jag ska må psykiskt bra igen och att se ut som dem, så du vill ha mig. Jag har en tro, en tro på kärleken. Finns det en kärlek utan svek, otrohet, ärlighet, kyssar, passionerade nätter, gräl, skratt och tårar? Nej. Men det är det jag tror gör kärleken stark, klarar man av en utmaning blir man starkare tills nästa. Men när det blir för många, funkar det till slut inte. Och kärlekshistorian finner ett slut, ett svart hål. Borta, inga vi, inga mer kyssar. Inga mer bråk, inget mer skratt tillsammans.
Så vad ska hända, om allt tar slut?
Varför får inte jag?
Det är just därför jag blir så jävla sur/ledsen/förbannad. Jag vill också.
Jag vill inte ha några finnar. Jag vill alltid ha bra dagar. Jag vill må bra. Jag vill ha bra självförtroende. Jag vill vara duktig i alla ämnen. Precis som dem. Varför får inte jag? Varför får inte jag vara precis som dem? Vacker, ambitiös, snygg, snäll, omtänksam, duktig, attraktiv.
Jag har varit med om det mest plågsamma en tjej kan vara med om. Jag är inte duktig i skolan, jag är absolut inte snygg. Jag vill ha finare kropp, så att du älskar mig lika mycket igen. Jag vill ha deras kroppar, alla dessa perfekta kroppar ihopsatta till en enda kropp, som ska bli min. Men det går inte. Jag har tre drömmar: Att mormor, farfar & Märta ska komma tillbaka, att jag ska må psykiskt bra igen och att se ut som dem, så du vill ha mig. Jag har en tro, en tro på kärleken. Finns det en kärlek utan svek, otrohet, ärlighet, kyssar, passionerade nätter, gräl, skratt och tårar? Nej. Men det är det jag tror gör kärleken stark, klarar man av en utmaning blir man starkare tills nästa. Men när det blir för många, funkar det till slut inte. Och kärlekshistorian finner ett slut, ett svart hål. Borta, inga vi, inga mer kyssar. Inga mer bråk, inget mer skratt tillsammans.
Så vad ska hända, om allt tar slut?
Varför får inte jag?
saknad
Jag trodde aldrig att jag skulle få känna sån smärta av att mista någon man känner här på jorden.
Jag förstår inte och jag tror aldrig jag kommer att fatta.
Det är som i en film, men den här filmen kommer aldrig ta slut, inte i mitt liv.
Du försvinner allt mer hos vissa, men hos mig kommer du aldrig att försvinna.
Jag delar med mig av mina tankar och drömmar till dig, fast du kanske inte hör och fast du inte svarar så... Ja, jag saknar dig.
Pappa säger att jag har svårt för att inse saker, speciellt det här. Att du är borta. Och att jag har svårt att inse vad som egentligen har hänt. Du var som en extramamma för mig, du & mormor tillsammans. Varför gick det så fort? Men nu, nu är du som en ängel som vakar över våra liv.
Jag tror ingen förstår hur mycket jag egentligen saknar dig. Du var och är en del av mig. Jag förstod nog inte hur mycket du betydde för mig förrän du försvann. Jag kommer alltid att minnas dig, alltid, alltid och alltid. Det kommer alla göra, alla som fick ta del av dig, underbara Märta.
Kan fortfarande inte förstå att du är borta. Det har varit jättesvårt för mig, men jag försöker. Du kommer alltid vara vår älskade Märta, alltid! Men du var tvungen att lämna världen, lämna oss. Dels på grund av att cancern tog ditt liv och dels för att du var väldigt gammal.
Jag tror att du vill att jag ska fortsätta leva mitt liv. Men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig, hela tiden. Alla minnen kommer fram. Jag kommer alltid minnas dig, Märta.
Du har samma plats i mitt hjärta som du hade när du fanns här hos oss. Och jag vet att du alltid kommer att finnas kvar i mitt hjärta, för alltid.
Saknaden är stor och det är tomt utan dig. Bara en massa sorg, bara en massa minnen och även en massa glädje från minnena med dig, bara en massa tårar. Jag kan inte dölja mina tårar. Nu fattar jag hur det känns för människor som har mist någon. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag och alla andra som kände dig, kommer alltid minnas dig.
Jag längtar efter dig och jag undrar hur det kunde hända så snabbt. Jag förstår inte. Någonstans måste du finnas. Ja, visst finns du, inom mig. För du kan väl inte vara död? Du är inte död, jag ser ju dig, i mina drömmar, där lever du.
Varför dog du innan jag hann träffa dig? Innan jag fick krama dig en sista gång? En sista gång kunde jag få höra dig prata. En sista gång kunde jag fått hålla din hand. En sista gång kunde jag fått se dig. En sista gång...
Min älskade Märta, i mitt hjärta, i våra hjärtan för alltid. Jag hoppas att du vakar över mig nu. För mig har du alltid varit en ängel, och oavsett hur du ser ut och hur du än är och vart du än är, kommer du alltid att vara en ängel för mig.
Du är långt ifrån oss nu och det kommer att dröja ett tag innan vi ses igen. Jag hoppas att du har det underbart och allt tills vidare. För jag vet att du kommer ha det bra där uppe i paradiset, himmelen, Nangijala
Vi fick låna dig i 90 år, 2månader och 22 dagar, även om jag bara fick leva med dig i 16 år och månad ungefär är jag glad och nöjd över den tiden jag fick tillsammans med dig.
Du finns i våra tankar hela tiden. Varje dag är det någonting eller någon som påminner om dig. Vi tittar på foton och minns. All glädje du spred omkring dig trots att du kände smärta. På så sätt håller jag dig levande, inom mig. Du är en ängel.
Vila i frid, Märta Pettersson.
Det var längesen jag skrev detta, men jag kände att idag passade detta för mig.
Jag förstår inte och jag tror aldrig jag kommer att fatta.
Det är som i en film, men den här filmen kommer aldrig ta slut, inte i mitt liv.
Du försvinner allt mer hos vissa, men hos mig kommer du aldrig att försvinna.
Jag delar med mig av mina tankar och drömmar till dig, fast du kanske inte hör och fast du inte svarar så... Ja, jag saknar dig.
Pappa säger att jag har svårt för att inse saker, speciellt det här. Att du är borta. Och att jag har svårt att inse vad som egentligen har hänt. Du var som en extramamma för mig, du & mormor tillsammans. Varför gick det så fort? Men nu, nu är du som en ängel som vakar över våra liv.
Jag tror ingen förstår hur mycket jag egentligen saknar dig. Du var och är en del av mig. Jag förstod nog inte hur mycket du betydde för mig förrän du försvann. Jag kommer alltid att minnas dig, alltid, alltid och alltid. Det kommer alla göra, alla som fick ta del av dig, underbara Märta.
Kan fortfarande inte förstå att du är borta. Det har varit jättesvårt för mig, men jag försöker. Du kommer alltid vara vår älskade Märta, alltid! Men du var tvungen att lämna världen, lämna oss. Dels på grund av att cancern tog ditt liv och dels för att du var väldigt gammal.
Jag tror att du vill att jag ska fortsätta leva mitt liv. Men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig, hela tiden. Alla minnen kommer fram. Jag kommer alltid minnas dig, Märta.
Du har samma plats i mitt hjärta som du hade när du fanns här hos oss. Och jag vet att du alltid kommer att finnas kvar i mitt hjärta, för alltid.
Saknaden är stor och det är tomt utan dig. Bara en massa sorg, bara en massa minnen och även en massa glädje från minnena med dig, bara en massa tårar. Jag kan inte dölja mina tårar. Nu fattar jag hur det känns för människor som har mist någon. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag och alla andra som kände dig, kommer alltid minnas dig.
Jag längtar efter dig och jag undrar hur det kunde hända så snabbt. Jag förstår inte. Någonstans måste du finnas. Ja, visst finns du, inom mig. För du kan väl inte vara död? Du är inte död, jag ser ju dig, i mina drömmar, där lever du.
Varför dog du innan jag hann träffa dig? Innan jag fick krama dig en sista gång? En sista gång kunde jag få höra dig prata. En sista gång kunde jag fått hålla din hand. En sista gång kunde jag fått se dig. En sista gång...
Min älskade Märta, i mitt hjärta, i våra hjärtan för alltid. Jag hoppas att du vakar över mig nu. För mig har du alltid varit en ängel, och oavsett hur du ser ut och hur du än är och vart du än är, kommer du alltid att vara en ängel för mig.
Du är långt ifrån oss nu och det kommer att dröja ett tag innan vi ses igen. Jag hoppas att du har det underbart och allt tills vidare. För jag vet att du kommer ha det bra där uppe i paradiset, himmelen, Nangijala
Vi fick låna dig i 90 år, 2månader och 22 dagar, även om jag bara fick leva med dig i 16 år och månad ungefär är jag glad och nöjd över den tiden jag fick tillsammans med dig.
Du finns i våra tankar hela tiden. Varje dag är det någonting eller någon som påminner om dig. Vi tittar på foton och minns. All glädje du spred omkring dig trots att du kände smärta. På så sätt håller jag dig levande, inom mig. Du är en ängel.
Vila i frid, Märta Pettersson.
Det var längesen jag skrev detta, men jag kände att idag passade detta för mig.
för vem skulle bry sig?
allting började med lite smsande på förmiddagen som senare fortsatte lite senare vid lunch. Vi bestämde att jag skulle hem och hälsa på honom. Trots vänners uppmaningar om att stanna hemma, åkte jag. Dum som jag var, verkligen. Min mamma skjutsade mig dit, till det vita, fyrkantiga huset. Jag hade inte varit där så mycket, men jag visste ändå exakt hur det såg ut där inne. Mamma släppte av mig och jag gick på sten plattorna uppför trappan till deras slitna altan, där jag förstiktigt knackade på dörren. Hans mamma, hans otroligt söta och snälla mamma öppnade. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade. Jag gick upp till rummet, men precis utanför satt hans pappa. Vi hälsade på varandra och han frågade hur det var i skolan och lite allmäntprat. Jag knackade på den bruna dörren som var precis framför mina ögon. Jag öppnade och jag såg Eminem planschen vid ena väggen, och en svart tröja hängandes på en galge, vid gardroben. Sängen stod precis där den brukade och precis jämte den mörka träfärgade, långa hyllan, satt han. Vid sin dator precis som vanligt. Han hälsade och jag hälsade tillbaka. Efter lite prat om hur det var så bestämde vi oss för att kolla på en film. Eftersom datorn stod så långt ifrån sängen så bestämde vi oss för att hämta hans lillebrors TV. När den väl var hämtad så fungerade inte högtalarna så det var till att ta högtalarna vid hans pappas dator. Hans pappa tyckte det var onödigt, så det blev väl ett par högljudda och inte allt för snälla ord. Hans lillasyster la sig i, och de var väl inte heller så snälla mot varandra. Jag fick bestämma film och jag valde xXx, för Vin Diesel är så olagligt snygg. Jag kände att stämningen bara blev mer och mer stel och vi kollade på filmen. Min pappa skickade sms under filmen och sa att han skulle komma och hämta mig om en stund. Precis när han fått reda på det, gick han in på toaletten. Då förstod jag ingenting men nu gör jag det. Han kom tillbaka och var väldigt på. Han började pussa mig, och ta på mig. Jag sa att jag inte ville, men han lyssnade inte utan bara fortsatte. Han verkade bli mer och mer upphetsad av vad han gjorde. Jag förstökte ta bort honom, men med tanke på att han vägde 20 kg mer än mig, och var mycket längre och starkare än mig. var det förgäves. Han började klä av mig och jag sa nej, att jag inte ville. Men ingen reaktion. Han tog av sig sina egna kläder. Han tog min hand neråt, och visade hur jag skulle göra. Jag gjorde inte som han sa, för vem vill göra något man blir tvingad till? Han tog hårt om min hand och sa att jag skulle göra det. Jag gjorde det, jag var så äcklad och ville bara hem. Eller bort, dit ingen kunde hitta mig. Jag ville bara dö, jag ville spy, jag ville bort, jag ville inte leva. Han började försöka trycka in den i mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det gjorde så ont. Men vad skulle jag göra? Om det ligger en nästan 80 kg tung kille över mig, som trycker in sin snopp i mig. Oskuld, dum och liten. Vad hade jag att säga till om? Om han njöt till fullo? Inget. Jag låg och vred mig av smärta, väntade på att pappa skulle ringa och säga att han var utanför. Till slut gjorde han det och han slutade. Jag försökte hålla inne tårarna och det gick bra. Jag tog på mig mina kläder snabbt och skulle ställa mig upp, smärtan gjorde sig påmind och jag satte mig ner av ren smärta. Men jag tänkte bara bort härifrån fort och lätt. Jag sa inget utan bara gick, jag ville bara lägga mig ner på grund av den där bultande, svidande känslan där nere. Men jag måste kämpa. Jag tog mig till slut ut till bilen och jag var så rädd att pappa skulle se att jag hade ont. Syns det att detta har hänt? Syns det att man har ont? Syns det att hela kroppen skriker efter luft? Syns det att man har blivit våldtagen? Jag försökte dölja tårarna som sakta rann ner för mina kinder. Jag försökte att låta precis som vanligt, och jag tror att jag lyckades. När jag kom hem gick jag snabbt upp till mitt rum, eller så snabbt som jag kunde utan att jag ramlade ner på golvet. I det ögonblicket när jag la mig i sängen förstod jag vad som verkligen hade hänt. Detta hade verkligen hänt mig. Det som jag absolut aldrig hade kunnat tänka mig skulle hända mig, det hade skett. Jag duschade, försökte duscha bort det onda och smärtan. Men utan resultat. Jag bara satt där under vattnet och grät, och funderade. På att allt var mitt fel, att jag får skylla mig själv. Hur kunde jag åka dit? Hela hösten var full med smärta i underlivet. För det mesta ingen idrott och konstiga anledningar till att inte behöva vara med. Men aldrig den sanna anledningen. För den höll jag för mig själv, för vem skulle tro på mig? Den slitna lilla blonda flickan, vem skulle lita på vad hon sa var sant? Ingen. Så ingen fick reda på det förren ett år efter. Och smärtan gör sig påmind än idag.
Jaja, rolig och händelserik helg. Tack för att ni förgyllde den. Jag tycker så mycket om er. Skola imorgon och hoppas på att få träffa Nathalie och de andra.
Jaja, rolig och händelserik helg. Tack för att ni förgyllde den. Jag tycker så mycket om er. Skola imorgon och hoppas på att få träffa Nathalie och de andra.
skola
Just nu sitter jag i skolan och har absolut inget att göra. Väntar på att få sluta, klockan tre. Suttit här i 1,5 timme nu. Är klar med allt man ska göra och sådär. Känns skönt.
I helgen ska Ida, Elinor och jag bowla var det tänkt. Sen på söndag ska Robban till KSE och jag är förbannat sugen på att få hänga med. Men vettefan, känner mig inte riktigt hemma bland dem. Jag är blond, liten och ser inte alls ut att lyssna på sån musik, och sen ska jag umgås med en massa pojkar. Men är man kille är det absolut inga problem med att lyssna på metal, rock med mera. Men är man tjej ska man lyssna på Darin och liknande. Eller en massa R n' B. Men sånt tycker jag inte om. I och för sig är jag inte så väldigt tjejig av mig heller. För jag anser att killar är hundra gånger bättre än tjejer. Killar är duktiga på det mesta och för det mesta även bättre än tjejer på det också. De är grymt mycket bättre på att köra bil, det har lättare än de flesta tjejer, kan stå upp och kissa, är starkare. Men en tjej är klen, kass på att köra bil och kan inte stå upp och kissa. Sen är tjejer så jävla känsliga och snackar en massa skit. Och ja, det gäller alla tjejer med att snacka skit. Killar säger det dem tycker till personen istället, det är bättre. Även om jag kanske inte alltid gör det själv. Jag har aldrig träffat en tjej som inte snackat skit. Killar kan vara duktiga på det också, men är långt ifrån lika bra som vi, äckliga tjejer. Och killar har så jävla mycket snyggare kläder, än flickor. Byxor, kalsonger, shorts, t-shirtar, tjockiströjor. Allt. Jag är avundsjuk.
hej
måndag
än en gång sitter man här i skolan, info-layout och har precis gjort prov. Gick nog inte så överdrivet bra, får se. Ska prata med Inga-Lill snart tror jag.
Helgen har nog varit ganska bra trots allt. Fest i lördags, full var man. Men kul hade man. Men jag är rätt trött på det där med fest nu. För vad finns det för roligt med de man är med, egentligen? Jag umgås inte med någon annan än Robban, de andra umgås jag med när de är fest. Det känns inte äkta. Eller vissa kanske jag inte ens ska kommentera eftersom jag inte känner dem. Men ja, allt som man byggde upp i högstadiet, det förtroendet och den vänskapen är borta. Ingen gör något åt det, men ingen bryr sig om det heller, så vad ska man göra?
Fick ett sms i morse "...Så frågade dom om jag ville va med dom. Du gjorde det också, i början..." Så JAG måste fråga? Så det är jag som ska ta initiativ till att något ska hända? Till att det ska hålla ihop? Det är inte bara en person som ska kämpa, fråga, lita, prata. Det måste vara båda, eller fler om det är fler.. Det funkar inte.
Men nu är jag lycklig, jag har andra vänner som jag vet inte struntar i mig om jag har skaffat pojkvän eller inte. Nathalie, Nathalie, Nathalie. Den bästa man kan ha, plus Robban då. Jag har de bästa!
._.
Helgen har nog varit ganska bra trots allt. Fest i lördags, full var man. Men kul hade man. Men jag är rätt trött på det där med fest nu. För vad finns det för roligt med de man är med, egentligen? Jag umgås inte med någon annan än Robban, de andra umgås jag med när de är fest. Det känns inte äkta. Eller vissa kanske jag inte ens ska kommentera eftersom jag inte känner dem. Men ja, allt som man byggde upp i högstadiet, det förtroendet och den vänskapen är borta. Ingen gör något åt det, men ingen bryr sig om det heller, så vad ska man göra?
Fick ett sms i morse "...Så frågade dom om jag ville va med dom. Du gjorde det också, i början..." Så JAG måste fråga? Så det är jag som ska ta initiativ till att något ska hända? Till att det ska hålla ihop? Det är inte bara en person som ska kämpa, fråga, lita, prata. Det måste vara båda, eller fler om det är fler.. Det funkar inte.
Men nu är jag lycklig, jag har andra vänner som jag vet inte struntar i mig om jag har skaffat pojkvän eller inte. Nathalie, Nathalie, Nathalie. Den bästa man kan ha, plus Robban då. Jag har de bästa!
._.
måndag
skolan idag var helt okej faktiskt. Började med 20 minuter KLF, där vi fick ett papper och sen satt och väntade på att få sluta. Sen hade vi svenska då vi fick kolla på Första gången suger, det kanske inte bara är första gången som suger, utan filmen också. Det var den tråkigaste på länge. Så imorgon lär vi få berätta vad den handlar om, hoppas det inte blir skrivtligt, för jag var inte så jätteintresserad den sista timmen. Jag var mest intresserad över att få åka hem. Träffade Elinor en stund idag också, alltid lika roligt att prata med dig. Håller tummarna för lägenheten!
Imorgon blir det skolan som vanligt, och sen kanske, kanske sola. Får se om jag orkar. Och sen kolla på Bourne Supremacy med Robban. Plus att jag måste hinna plugga. Mycket denna veckan som ska hinnas med. Dessutom ledig på torsdag , skönt på ett sätt men absolut inte roligt att vara ledig på grund av denna anledningen. Men jag hoppas att det blir en fin och lugn begravning för mormor. Hoppas hon har det bra där uppe hos farfar och sin syster. Och alla andra änglar uppe i himlen.
På fredag har jag engelskaprov, och Info-Layout prov samt instuderingsfrågor till den lektionen. Så har att göra. Men har ju redan pluggat till infon, eftersom vi skulle haft de förra veckan. Sen har jag ju antagligen redan gjort det engelskaprovet vi ska göra också. Men jag är så illa tvungen att göra det igen, på grund av att Britt förväntar sig att jag ska få VG i Engelska A nu. Det kan hon glömma för jag är kass på engelska, hon tycker dessutom att jag ska göra om projektet vi gjorde på BF. Det kan hon också glömma, med tanke på att jag kämpade så jävla hårt med att få klart det i tid, men det blev aldrig av ändå. Men jag lämnade in det och fick G. Så ska försöka prata med henne så jag slipper det och kanske kan vara ledig på tisdag och fredag de veckorna de gör projektet. Till och med instuderingsfrågorna till Inga-Lills lektion tills på fredag har jag börjat med, och Robban hjälpte mig. Jag har inte ens någon ogiltig frånvaro på några lektioner än så länge, så jag sköter skolan nu iaf. Hoppas att jag fortsätter såhär resten av de tre åren som är kvar.
Och jag saknar Nathalie Hansson så det bara skriker om det, jag är beroende av dig. Och jag tänker på dig så himla mycket när du ligger där hemma och är sjuk. Jag hoppas att du kan komma en stund till skolan denna veckan så jag kan få se dig. Du ringde mig innan idag och det gjorde mig överlycklig, och du får mig alltid att skratta. Det är inte klokt hur mycket jag saknar dig. Nu har jag fan inte träffat dig på två veckor, jävla körtelfeber. Hade jag fått en önskan nu, hade jag bett att du aldrig blir sjuk igen. Jag älskar dig<3
/ mimmi
Imorgon blir det skolan som vanligt, och sen kanske, kanske sola. Får se om jag orkar. Och sen kolla på Bourne Supremacy med Robban. Plus att jag måste hinna plugga. Mycket denna veckan som ska hinnas med. Dessutom ledig på torsdag , skönt på ett sätt men absolut inte roligt att vara ledig på grund av denna anledningen. Men jag hoppas att det blir en fin och lugn begravning för mormor. Hoppas hon har det bra där uppe hos farfar och sin syster. Och alla andra änglar uppe i himlen.
På fredag har jag engelskaprov, och Info-Layout prov samt instuderingsfrågor till den lektionen. Så har att göra. Men har ju redan pluggat till infon, eftersom vi skulle haft de förra veckan. Sen har jag ju antagligen redan gjort det engelskaprovet vi ska göra också. Men jag är så illa tvungen att göra det igen, på grund av att Britt förväntar sig att jag ska få VG i Engelska A nu. Det kan hon glömma för jag är kass på engelska, hon tycker dessutom att jag ska göra om projektet vi gjorde på BF. Det kan hon också glömma, med tanke på att jag kämpade så jävla hårt med att få klart det i tid, men det blev aldrig av ändå. Men jag lämnade in det och fick G. Så ska försöka prata med henne så jag slipper det och kanske kan vara ledig på tisdag och fredag de veckorna de gör projektet. Till och med instuderingsfrågorna till Inga-Lills lektion tills på fredag har jag börjat med, och Robban hjälpte mig. Jag har inte ens någon ogiltig frånvaro på några lektioner än så länge, så jag sköter skolan nu iaf. Hoppas att jag fortsätter såhär resten av de tre åren som är kvar.
Och jag saknar Nathalie Hansson så det bara skriker om det, jag är beroende av dig. Och jag tänker på dig så himla mycket när du ligger där hemma och är sjuk. Jag hoppas att du kan komma en stund till skolan denna veckan så jag kan få se dig. Du ringde mig innan idag och det gjorde mig överlycklig, och du får mig alltid att skratta. Det är inte klokt hur mycket jag saknar dig. Nu har jag fan inte träffat dig på två veckor, jävla körtelfeber. Hade jag fått en önskan nu, hade jag bett att du aldrig blir sjuk igen. Jag älskar dig<3
/ mimmi
födelsedag
Idag fyller jag år, vilket egentligen de flesta redan vet. Det som gjorde mig mest glad idag var presenterna och att Pontus ringde, det hade jag verkligen inte förväntat mig. Men det gjorde mig grymt jävla glad. Fick två vaser, två BB-trosor (äntligen!), CKin2, pengar och lite sånt:)
Skulle haft prov idag men datorerna funkar inte som de ska, så det blev inte av. Istället fick vi en utskällning av läraren på grund av att vissa i klassen har svårare än sexåringar att hålla käften rent ut sagt. Så vi fick vänta på att hon skulle komma tillbaka efter att ha gått ifrån oss. Jag förstår henne. På måndag är hon inte i skolan, så vi börjar nio och slutar elva. Väldigt skön dag må jag säga. Har även fått prata i över en kvart med Yvonne och Aimo eftersom inte mitt Dexterschema funkar, eller frånvaron. Rätt ska vara rätt.
Imorgon ska jag och Robban kolla på Shrek 3, mysigt. Sen hem till honom och sova, för att sedan jobba på söndag. Vilket inte är lika roligt. Men det är ju pengar, så ska inte klaga. Speciellt inte jobba på en söndag, 100 % OB-tillägg. Dessutom får jag lön på tisdag, tror jag det blir. Det är inte heller helt fel.
Sen kan man ju också diskutera hur hon lägger upp vårt schema, för skolungdomar. Vissa får lördag, söndag som jag. Sen får vissa fredagkväll och kanske en lördag. Vilket betyder att visa tjänar betydligt mer än andra. Jag och Jessica diskuterade det häromdagen. Själv är jag en som har fått lördag och söndagstid så ska inte klaga, men kan ju tänka mig hur Jessica känner sig som inte alls tycker att det är roligt att jobba för att sedan se att vissa tjänar mer.
Grattis Obban!
vila i frid
och det hände, det som jag, eller vi, aldrig ville skulle hända.
Och det känns för jävligt, men ändå, hon har det bättre nu.
Fast jag vet att alla som kände mormor sörjer, men också minns.<
Minns henne som den hon var när hon var hemma, inte som
den svaga Wera i lägenheten. Utan den nästan alltid glada, snälla mormor
hemma i huset hos Morfar.
För det var där mormor ville vara, det var där hon trivdes.
Där hon alltid satt och lyssnade på radion, nyheterna.
Och när vi fikade, då tog hon bara lite.
Och det var precis samma sak som hände nu det sista,
det gick inte att få i något i henne. Hon pratade knappt.
Det var så svårt att förstå, att det där verkligen var mormor, det var min mormor.
Min mormor som satt där i rullstolen, min mormor som inte åt, som knappt pratade.
Min mormor, som jag inte ens kan förstå själv.
Och förlåt för att jag inte hälsade på så ofta, men jag ville minnas den mormor
som jag levt med i nästan sjutton år.
Jag vill minnas den glada mormor.
Inte min ledsna mormor, för det var inte så jag levde med henne de sexton åren innan
hon flyttade.
Jag minns dig så väl, lilla mormor. Och jag saknar dig.
Ta väl hand om Märta, din syster och farfar såklart.
Så kommer jag och hälsar på. Och jag hoppas att det inte tar för lång tid innan vi träffas där uppe.
/ din Mikaela.
Och det känns för jävligt, men ändå, hon har det bättre nu.
Fast jag vet att alla som kände mormor sörjer, men också minns.<
Minns henne som den hon var när hon var hemma, inte som
den svaga Wera i lägenheten. Utan den nästan alltid glada, snälla mormor
hemma i huset hos Morfar.
För det var där mormor ville vara, det var där hon trivdes.
Där hon alltid satt och lyssnade på radion, nyheterna.
Och när vi fikade, då tog hon bara lite.
Och det var precis samma sak som hände nu det sista,
det gick inte att få i något i henne. Hon pratade knappt.
Det var så svårt att förstå, att det där verkligen var mormor, det var min mormor.
Min mormor som satt där i rullstolen, min mormor som inte åt, som knappt pratade.
Min mormor, som jag inte ens kan förstå själv.
Och förlåt för att jag inte hälsade på så ofta, men jag ville minnas den mormor
som jag levt med i nästan sjutton år.
Jag vill minnas den glada mormor.
Inte min ledsna mormor, för det var inte så jag levde med henne de sexton åren innan
hon flyttade.
Jag minns dig så väl, lilla mormor. Och jag saknar dig.
Ta väl hand om Märta, din syster och farfar såklart.
Så kommer jag och hälsar på. Och jag hoppas att det inte tar för lång tid innan vi träffas där uppe.
/ din Mikaela.
snälla,
snälla, snälla, älskade, älskade du.
Lämna oss inte här, inte än.
Du har levt här på jorden så länge nu,
varför inte några år till?
Lämna oss inte här, lämna inte morfar,
inte dina barn, eller barnbarn.
Vi älskar dig.
Jag vill, alla vill, att du ska må bra.
Att du ska börja äta igen, snälla du.
Gå inte över till den andra sidan än.
Hälsa inte på din syster, farfar och alla nu.
Du kan vänta, vänta.
Du förtjänar inte att sitta där ensam hela dagarna.
Du förtjänar att sitta hemma, hemma hos morfar.
Sitta på din stol, lyssna på radion,
baka världens godaste våfflor, och laga världens godaste
fläskkotletter, koka potatis och göra din goda brunsås.
Du ska sitta där på din stol, prata med mamma, som det brukade vara,
Inte sitta i din rullstol, på ett ställe där du inte förtjänar att vara.
Jag älskar dig så himla mycket.
Inte än, inte än.
Snälla mormor, lämna oss inte här på jorden än.
Lämna oss inte här, inte än.
Du har levt här på jorden så länge nu,
varför inte några år till?
Lämna oss inte här, lämna inte morfar,
inte dina barn, eller barnbarn.
Vi älskar dig.
Jag vill, alla vill, att du ska må bra.
Att du ska börja äta igen, snälla du.
Gå inte över till den andra sidan än.
Hälsa inte på din syster, farfar och alla nu.
Du kan vänta, vänta.
Du förtjänar inte att sitta där ensam hela dagarna.
Du förtjänar att sitta hemma, hemma hos morfar.
Sitta på din stol, lyssna på radion,
baka världens godaste våfflor, och laga världens godaste
fläskkotletter, koka potatis och göra din goda brunsås.
Du ska sitta där på din stol, prata med mamma, som det brukade vara,
Inte sitta i din rullstol, på ett ställe där du inte förtjänar att vara.
Jag älskar dig så himla mycket.
Inte än, inte än.
Snälla mormor, lämna oss inte här på jorden än.
