varför?
Varför får inte jag vara så snygg som de tjejerna du tycker ser bra ut? Varför får inte jag se ut som dem? Varför får inte jag vara superblond? Varför får inte jag ha opererade bröst? Varför får inte jag se lika fejk ut som dem? Jag vill vara exakt likadan. Jag vill se ut som dem, så att du tycker om mig lika mycket igen.
Det är just därför jag blir så jävla sur/ledsen/förbannad. Jag vill också.
Jag vill inte ha några finnar. Jag vill alltid ha bra dagar. Jag vill må bra. Jag vill ha bra självförtroende. Jag vill vara duktig i alla ämnen. Precis som dem. Varför får inte jag? Varför får inte jag vara precis som dem? Vacker, ambitiös, snygg, snäll, omtänksam, duktig, attraktiv.
Jag har varit med om det mest plågsamma en tjej kan vara med om. Jag är inte duktig i skolan, jag är absolut inte snygg. Jag vill ha finare kropp, så att du älskar mig lika mycket igen. Jag vill ha deras kroppar, alla dessa perfekta kroppar ihopsatta till en enda kropp, som ska bli min. Men det går inte. Jag har tre drömmar: Att mormor, farfar & Märta ska komma tillbaka, att jag ska må psykiskt bra igen och att se ut som dem, så du vill ha mig. Jag har en tro, en tro på kärleken. Finns det en kärlek utan svek, otrohet, ärlighet, kyssar, passionerade nätter, gräl, skratt och tårar? Nej. Men det är det jag tror gör kärleken stark, klarar man av en utmaning blir man starkare tills nästa. Men när det blir för många, funkar det till slut inte. Och kärlekshistorian finner ett slut, ett svart hål. Borta, inga vi, inga mer kyssar. Inga mer bråk, inget mer skratt tillsammans.
Så vad ska hända, om allt tar slut?
Varför får inte jag?
Det är just därför jag blir så jävla sur/ledsen/förbannad. Jag vill också.
Jag vill inte ha några finnar. Jag vill alltid ha bra dagar. Jag vill må bra. Jag vill ha bra självförtroende. Jag vill vara duktig i alla ämnen. Precis som dem. Varför får inte jag? Varför får inte jag vara precis som dem? Vacker, ambitiös, snygg, snäll, omtänksam, duktig, attraktiv.
Jag har varit med om det mest plågsamma en tjej kan vara med om. Jag är inte duktig i skolan, jag är absolut inte snygg. Jag vill ha finare kropp, så att du älskar mig lika mycket igen. Jag vill ha deras kroppar, alla dessa perfekta kroppar ihopsatta till en enda kropp, som ska bli min. Men det går inte. Jag har tre drömmar: Att mormor, farfar & Märta ska komma tillbaka, att jag ska må psykiskt bra igen och att se ut som dem, så du vill ha mig. Jag har en tro, en tro på kärleken. Finns det en kärlek utan svek, otrohet, ärlighet, kyssar, passionerade nätter, gräl, skratt och tårar? Nej. Men det är det jag tror gör kärleken stark, klarar man av en utmaning blir man starkare tills nästa. Men när det blir för många, funkar det till slut inte. Och kärlekshistorian finner ett slut, ett svart hål. Borta, inga vi, inga mer kyssar. Inga mer bråk, inget mer skratt tillsammans.
Så vad ska hända, om allt tar slut?
Varför får inte jag?
saknad
Jag trodde aldrig att jag skulle få känna sån smärta av att mista någon man känner här på jorden.
Jag förstår inte och jag tror aldrig jag kommer att fatta.
Det är som i en film, men den här filmen kommer aldrig ta slut, inte i mitt liv.
Du försvinner allt mer hos vissa, men hos mig kommer du aldrig att försvinna.
Jag delar med mig av mina tankar och drömmar till dig, fast du kanske inte hör och fast du inte svarar så... Ja, jag saknar dig.
Pappa säger att jag har svårt för att inse saker, speciellt det här. Att du är borta. Och att jag har svårt att inse vad som egentligen har hänt. Du var som en extramamma för mig, du & mormor tillsammans. Varför gick det så fort? Men nu, nu är du som en ängel som vakar över våra liv.
Jag tror ingen förstår hur mycket jag egentligen saknar dig. Du var och är en del av mig. Jag förstod nog inte hur mycket du betydde för mig förrän du försvann. Jag kommer alltid att minnas dig, alltid, alltid och alltid. Det kommer alla göra, alla som fick ta del av dig, underbara Märta.
Kan fortfarande inte förstå att du är borta. Det har varit jättesvårt för mig, men jag försöker. Du kommer alltid vara vår älskade Märta, alltid! Men du var tvungen att lämna världen, lämna oss. Dels på grund av att cancern tog ditt liv och dels för att du var väldigt gammal.
Jag tror att du vill att jag ska fortsätta leva mitt liv. Men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig, hela tiden. Alla minnen kommer fram. Jag kommer alltid minnas dig, Märta.
Du har samma plats i mitt hjärta som du hade när du fanns här hos oss. Och jag vet att du alltid kommer att finnas kvar i mitt hjärta, för alltid.
Saknaden är stor och det är tomt utan dig. Bara en massa sorg, bara en massa minnen och även en massa glädje från minnena med dig, bara en massa tårar. Jag kan inte dölja mina tårar. Nu fattar jag hur det känns för människor som har mist någon. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag och alla andra som kände dig, kommer alltid minnas dig.
Jag längtar efter dig och jag undrar hur det kunde hända så snabbt. Jag förstår inte. Någonstans måste du finnas. Ja, visst finns du, inom mig. För du kan väl inte vara död? Du är inte död, jag ser ju dig, i mina drömmar, där lever du.
Varför dog du innan jag hann träffa dig? Innan jag fick krama dig en sista gång? En sista gång kunde jag få höra dig prata. En sista gång kunde jag fått hålla din hand. En sista gång kunde jag fått se dig. En sista gång...
Min älskade Märta, i mitt hjärta, i våra hjärtan för alltid. Jag hoppas att du vakar över mig nu. För mig har du alltid varit en ängel, och oavsett hur du ser ut och hur du än är och vart du än är, kommer du alltid att vara en ängel för mig.
Du är långt ifrån oss nu och det kommer att dröja ett tag innan vi ses igen. Jag hoppas att du har det underbart och allt tills vidare. För jag vet att du kommer ha det bra där uppe i paradiset, himmelen, Nangijala
Vi fick låna dig i 90 år, 2månader och 22 dagar, även om jag bara fick leva med dig i 16 år och månad ungefär är jag glad och nöjd över den tiden jag fick tillsammans med dig.
Du finns i våra tankar hela tiden. Varje dag är det någonting eller någon som påminner om dig. Vi tittar på foton och minns. All glädje du spred omkring dig trots att du kände smärta. På så sätt håller jag dig levande, inom mig. Du är en ängel.
Vila i frid, Märta Pettersson.
Det var längesen jag skrev detta, men jag kände att idag passade detta för mig.
Jag förstår inte och jag tror aldrig jag kommer att fatta.
Det är som i en film, men den här filmen kommer aldrig ta slut, inte i mitt liv.
Du försvinner allt mer hos vissa, men hos mig kommer du aldrig att försvinna.
Jag delar med mig av mina tankar och drömmar till dig, fast du kanske inte hör och fast du inte svarar så... Ja, jag saknar dig.
Pappa säger att jag har svårt för att inse saker, speciellt det här. Att du är borta. Och att jag har svårt att inse vad som egentligen har hänt. Du var som en extramamma för mig, du & mormor tillsammans. Varför gick det så fort? Men nu, nu är du som en ängel som vakar över våra liv.
Jag tror ingen förstår hur mycket jag egentligen saknar dig. Du var och är en del av mig. Jag förstod nog inte hur mycket du betydde för mig förrän du försvann. Jag kommer alltid att minnas dig, alltid, alltid och alltid. Det kommer alla göra, alla som fick ta del av dig, underbara Märta.
Kan fortfarande inte förstå att du är borta. Det har varit jättesvårt för mig, men jag försöker. Du kommer alltid vara vår älskade Märta, alltid! Men du var tvungen att lämna världen, lämna oss. Dels på grund av att cancern tog ditt liv och dels för att du var väldigt gammal.
Jag tror att du vill att jag ska fortsätta leva mitt liv. Men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig, hela tiden. Alla minnen kommer fram. Jag kommer alltid minnas dig, Märta.
Du har samma plats i mitt hjärta som du hade när du fanns här hos oss. Och jag vet att du alltid kommer att finnas kvar i mitt hjärta, för alltid.
Saknaden är stor och det är tomt utan dig. Bara en massa sorg, bara en massa minnen och även en massa glädje från minnena med dig, bara en massa tårar. Jag kan inte dölja mina tårar. Nu fattar jag hur det känns för människor som har mist någon. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag och alla andra som kände dig, kommer alltid minnas dig.
Jag längtar efter dig och jag undrar hur det kunde hända så snabbt. Jag förstår inte. Någonstans måste du finnas. Ja, visst finns du, inom mig. För du kan väl inte vara död? Du är inte död, jag ser ju dig, i mina drömmar, där lever du.
Varför dog du innan jag hann träffa dig? Innan jag fick krama dig en sista gång? En sista gång kunde jag få höra dig prata. En sista gång kunde jag fått hålla din hand. En sista gång kunde jag fått se dig. En sista gång...
Min älskade Märta, i mitt hjärta, i våra hjärtan för alltid. Jag hoppas att du vakar över mig nu. För mig har du alltid varit en ängel, och oavsett hur du ser ut och hur du än är och vart du än är, kommer du alltid att vara en ängel för mig.
Du är långt ifrån oss nu och det kommer att dröja ett tag innan vi ses igen. Jag hoppas att du har det underbart och allt tills vidare. För jag vet att du kommer ha det bra där uppe i paradiset, himmelen, Nangijala
Vi fick låna dig i 90 år, 2månader och 22 dagar, även om jag bara fick leva med dig i 16 år och månad ungefär är jag glad och nöjd över den tiden jag fick tillsammans med dig.
Du finns i våra tankar hela tiden. Varje dag är det någonting eller någon som påminner om dig. Vi tittar på foton och minns. All glädje du spred omkring dig trots att du kände smärta. På så sätt håller jag dig levande, inom mig. Du är en ängel.
Vila i frid, Märta Pettersson.
Det var längesen jag skrev detta, men jag kände att idag passade detta för mig.
skola
Sitter i skolan nu, som vanligt. Har ingen svenska så vi flyttade våran datorkunskap till nu, så får väl strax sluta hoppas jag. Sen ska jag ta min feta röv till Viskastrand och vänta på Robert. Kanske får träffa Idis också, hoppas på det.
Snart kommer Elinor hem, och jag saknar henne. Jättemycket faktiskt. Pratade med henne igår och jag blev överlycklig, längesen jag blev så glad över någon på msn. ;p
I lördags var det ett år sen du försvann, Märta. Det är svårt utan dig och mormor. Men det går, stöd från mamma, pappa, Nina, Erika och Robban. Men om jag hade fått önska hade jag valt mormor och dig tillbaka till livet. För det är det jag vill, att ni ska vara kvar här bland oss. Och sprida den kärlek, vänskap, glädje ni gjorde. Men varje gång solen är framme så vet jag att det är ett tecken på att ni har det bra där uppe.
Snart kommer Elinor hem, och jag saknar henne. Jättemycket faktiskt. Pratade med henne igår och jag blev överlycklig, längesen jag blev så glad över någon på msn. ;p
I lördags var det ett år sen du försvann, Märta. Det är svårt utan dig och mormor. Men det går, stöd från mamma, pappa, Nina, Erika och Robban. Men om jag hade fått önska hade jag valt mormor och dig tillbaka till livet. För det är det jag vill, att ni ska vara kvar här bland oss. Och sprida den kärlek, vänskap, glädje ni gjorde. Men varje gång solen är framme så vet jag att det är ett tecken på att ni har det bra där uppe.
för vem skulle bry sig?
allting började med lite smsande på förmiddagen som senare fortsatte lite senare vid lunch. Vi bestämde att jag skulle hem och hälsa på honom. Trots vänners uppmaningar om att stanna hemma, åkte jag. Dum som jag var, verkligen. Min mamma skjutsade mig dit, till det vita, fyrkantiga huset. Jag hade inte varit där så mycket, men jag visste ändå exakt hur det såg ut där inne. Mamma släppte av mig och jag gick på sten plattorna uppför trappan till deras slitna altan, där jag förstiktigt knackade på dörren. Hans mamma, hans otroligt söta och snälla mamma öppnade. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade. Jag gick upp till rummet, men precis utanför satt hans pappa. Vi hälsade på varandra och han frågade hur det var i skolan och lite allmäntprat. Jag knackade på den bruna dörren som var precis framför mina ögon. Jag öppnade och jag såg Eminem planschen vid ena väggen, och en svart tröja hängandes på en galge, vid gardroben. Sängen stod precis där den brukade och precis jämte den mörka träfärgade, långa hyllan, satt han. Vid sin dator precis som vanligt. Han hälsade och jag hälsade tillbaka. Efter lite prat om hur det var så bestämde vi oss för att kolla på en film. Eftersom datorn stod så långt ifrån sängen så bestämde vi oss för att hämta hans lillebrors TV. När den väl var hämtad så fungerade inte högtalarna så det var till att ta högtalarna vid hans pappas dator. Hans pappa tyckte det var onödigt, så det blev väl ett par högljudda och inte allt för snälla ord. Hans lillasyster la sig i, och de var väl inte heller så snälla mot varandra. Jag fick bestämma film och jag valde xXx, för Vin Diesel är så olagligt snygg. Jag kände att stämningen bara blev mer och mer stel och vi kollade på filmen. Min pappa skickade sms under filmen och sa att han skulle komma och hämta mig om en stund. Precis när han fått reda på det, gick han in på toaletten. Då förstod jag ingenting men nu gör jag det. Han kom tillbaka och var väldigt på. Han började pussa mig, och ta på mig. Jag sa att jag inte ville, men han lyssnade inte utan bara fortsatte. Han verkade bli mer och mer upphetsad av vad han gjorde. Jag förstökte ta bort honom, men med tanke på att han vägde 20 kg mer än mig, och var mycket längre och starkare än mig. var det förgäves. Han började klä av mig och jag sa nej, att jag inte ville. Men ingen reaktion. Han tog av sig sina egna kläder. Han tog min hand neråt, och visade hur jag skulle göra. Jag gjorde inte som han sa, för vem vill göra något man blir tvingad till? Han tog hårt om min hand och sa att jag skulle göra det. Jag gjorde det, jag var så äcklad och ville bara hem. Eller bort, dit ingen kunde hitta mig. Jag ville bara dö, jag ville spy, jag ville bort, jag ville inte leva. Han började försöka trycka in den i mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det gjorde så ont. Men vad skulle jag göra? Om det ligger en nästan 80 kg tung kille över mig, som trycker in sin snopp i mig. Oskuld, dum och liten. Vad hade jag att säga till om? Om han njöt till fullo? Inget. Jag låg och vred mig av smärta, väntade på att pappa skulle ringa och säga att han var utanför. Till slut gjorde han det och han slutade. Jag försökte hålla inne tårarna och det gick bra. Jag tog på mig mina kläder snabbt och skulle ställa mig upp, smärtan gjorde sig påmind och jag satte mig ner av ren smärta. Men jag tänkte bara bort härifrån fort och lätt. Jag sa inget utan bara gick, jag ville bara lägga mig ner på grund av den där bultande, svidande känslan där nere. Men jag måste kämpa. Jag tog mig till slut ut till bilen och jag var så rädd att pappa skulle se att jag hade ont. Syns det att detta har hänt? Syns det att man har ont? Syns det att hela kroppen skriker efter luft? Syns det att man har blivit våldtagen? Jag försökte dölja tårarna som sakta rann ner för mina kinder. Jag försökte att låta precis som vanligt, och jag tror att jag lyckades. När jag kom hem gick jag snabbt upp till mitt rum, eller så snabbt som jag kunde utan att jag ramlade ner på golvet. I det ögonblicket när jag la mig i sängen förstod jag vad som verkligen hade hänt. Detta hade verkligen hänt mig. Det som jag absolut aldrig hade kunnat tänka mig skulle hända mig, det hade skett. Jag duschade, försökte duscha bort det onda och smärtan. Men utan resultat. Jag bara satt där under vattnet och grät, och funderade. På att allt var mitt fel, att jag får skylla mig själv. Hur kunde jag åka dit? Hela hösten var full med smärta i underlivet. För det mesta ingen idrott och konstiga anledningar till att inte behöva vara med. Men aldrig den sanna anledningen. För den höll jag för mig själv, för vem skulle tro på mig? Den slitna lilla blonda flickan, vem skulle lita på vad hon sa var sant? Ingen. Så ingen fick reda på det förren ett år efter. Och smärtan gör sig påmind än idag.
Jaja, rolig och händelserik helg. Tack för att ni förgyllde den. Jag tycker så mycket om er. Skola imorgon och hoppas på att få träffa Nathalie och de andra.
Jaja, rolig och händelserik helg. Tack för att ni förgyllde den. Jag tycker så mycket om er. Skola imorgon och hoppas på att få träffa Nathalie och de andra.
skola
Just nu sitter jag i skolan och har absolut inget att göra. Väntar på att få sluta, klockan tre. Suttit här i 1,5 timme nu. Är klar med allt man ska göra och sådär. Känns skönt.
I helgen ska Ida, Elinor och jag bowla var det tänkt. Sen på söndag ska Robban till KSE och jag är förbannat sugen på att få hänga med. Men vettefan, känner mig inte riktigt hemma bland dem. Jag är blond, liten och ser inte alls ut att lyssna på sån musik, och sen ska jag umgås med en massa pojkar. Men är man kille är det absolut inga problem med att lyssna på metal, rock med mera. Men är man tjej ska man lyssna på Darin och liknande. Eller en massa R n' B. Men sånt tycker jag inte om. I och för sig är jag inte så väldigt tjejig av mig heller. För jag anser att killar är hundra gånger bättre än tjejer. Killar är duktiga på det mesta och för det mesta även bättre än tjejer på det också. De är grymt mycket bättre på att köra bil, det har lättare än de flesta tjejer, kan stå upp och kissa, är starkare. Men en tjej är klen, kass på att köra bil och kan inte stå upp och kissa. Sen är tjejer så jävla känsliga och snackar en massa skit. Och ja, det gäller alla tjejer med att snacka skit. Killar säger det dem tycker till personen istället, det är bättre. Även om jag kanske inte alltid gör det själv. Jag har aldrig träffat en tjej som inte snackat skit. Killar kan vara duktiga på det också, men är långt ifrån lika bra som vi, äckliga tjejer. Och killar har så jävla mycket snyggare kläder, än flickor. Byxor, kalsonger, shorts, t-shirtar, tjockiströjor. Allt. Jag är avundsjuk.
hej
måndag
än en gång sitter man här i skolan, info-layout och har precis gjort prov. Gick nog inte så överdrivet bra, får se. Ska prata med Inga-Lill snart tror jag.
Helgen har nog varit ganska bra trots allt. Fest i lördags, full var man. Men kul hade man. Men jag är rätt trött på det där med fest nu. För vad finns det för roligt med de man är med, egentligen? Jag umgås inte med någon annan än Robban, de andra umgås jag med när de är fest. Det känns inte äkta. Eller vissa kanske jag inte ens ska kommentera eftersom jag inte känner dem. Men ja, allt som man byggde upp i högstadiet, det förtroendet och den vänskapen är borta. Ingen gör något åt det, men ingen bryr sig om det heller, så vad ska man göra?
Fick ett sms i morse "...Så frågade dom om jag ville va med dom. Du gjorde det också, i början..." Så JAG måste fråga? Så det är jag som ska ta initiativ till att något ska hända? Till att det ska hålla ihop? Det är inte bara en person som ska kämpa, fråga, lita, prata. Det måste vara båda, eller fler om det är fler.. Det funkar inte.
Men nu är jag lycklig, jag har andra vänner som jag vet inte struntar i mig om jag har skaffat pojkvän eller inte. Nathalie, Nathalie, Nathalie. Den bästa man kan ha, plus Robban då. Jag har de bästa!
._.
Helgen har nog varit ganska bra trots allt. Fest i lördags, full var man. Men kul hade man. Men jag är rätt trött på det där med fest nu. För vad finns det för roligt med de man är med, egentligen? Jag umgås inte med någon annan än Robban, de andra umgås jag med när de är fest. Det känns inte äkta. Eller vissa kanske jag inte ens ska kommentera eftersom jag inte känner dem. Men ja, allt som man byggde upp i högstadiet, det förtroendet och den vänskapen är borta. Ingen gör något åt det, men ingen bryr sig om det heller, så vad ska man göra?
Fick ett sms i morse "...Så frågade dom om jag ville va med dom. Du gjorde det också, i början..." Så JAG måste fråga? Så det är jag som ska ta initiativ till att något ska hända? Till att det ska hålla ihop? Det är inte bara en person som ska kämpa, fråga, lita, prata. Det måste vara båda, eller fler om det är fler.. Det funkar inte.
Men nu är jag lycklig, jag har andra vänner som jag vet inte struntar i mig om jag har skaffat pojkvän eller inte. Nathalie, Nathalie, Nathalie. Den bästa man kan ha, plus Robban då. Jag har de bästa!
._.
