mikaelacarlen

Har du någon gång känt dig ensam och liten?
Känns som om ingen hör eller ser dig?
Eller visst ser de dig varje dag i skolan och på
fritiden. Utsidan. Alla missar insidan.
I och för sig kanske lika bra det. Trist, tråkig och meningslös.
Ingen som bryr sig eller ingen som orkar.
Ingen behöver mig, möjligtvis någon. Men knappast.
Man känner liksom ingen glädje till de vännerna
man kände glädje till innan.
Det är inte mycket man känner glädje till längre.
Om man skulle försöka, försöka, komma någon
under ytan, inte bara insidan?
Lära känna, ha kul tillsammans, prata, skratta. Gråta.
Som en äkta jävla vän. Är det mitt egna fel att ni
bara har varandra nu?
Det är väl inte bara mitt fel att ni bara frågar varandra
om ni vill hitta på något? Och aldrig mig?
Ni vet så jävla väl vilka ni är, ändå ignorerar ni det.
Ni pratar inte med mig, och jag har slutat prata
med er, vad tjänar det till? Jag får inget tillbaka,
ingen respons, ingen äkta jävla vänskap.
Hej Mikaela, du är rolig att festa med, jag behöver
lite folk till min fest. Häng med!
Sen sitter ni två där, kramandes och pratar och pratar.
Och jag har inte en jävla aning om vad ni pratar om.
Även om jag frågar, så fortsätter ni.  Om jag pratar
struntar ni i det. Så nästa gång ni vill ha med mig på
något kan ni förvänta er ett nej.