tankar
Jag har tänkt lite, om jag gjort verklighet av mina tankar
någon av gånger då jag mådde som sämst.
Hur hade det varit då? Och vad hade hänt? Jag har en dröm,
i min dröm finns ingen smärta, ingen sorg, inga sår och
ingen ångest. Jag tror jag strävar efter den. Det är så jag vill
ha det. Men det kommer nog aldrig funka. Inte nog, det kommer
aldrig att bli så. För vem tror på äkta lycka? Vem tror på att
allt kan bli bra? Visst, man ska ha lite skavanker, man ska
kunna må dåligt, man ska inte behöva vara nöjd hela tiden.
Men om det enda man ser på sin kropp är fel och man blir
äcklad av sig själv. Då har det gått för långt, har det inte det?
Men när allt håller på att bli bättre, då blir allt fel igen.
Tillbaka till det där helvetet igen. Men vart finns räddningen
denna gången, eller finns den överhuvudtaget?
