mikaelacarlen

Mamma berättade att du inte alls mådde bra, sämre än vanligt. Vi började gråta när vi satt där i bilen. Nästa dag var du borta. Borta från oss. Inger mer mormor, inger mer extramamma. Varför lämnade du mig här? Kunde jag inte ha fått följa med dig till paradiset?
Dagarna går, veckorna och det har gått lite mer än två månader sen du försvann från oss, älskade mormor. Och minnena kommer alltid att leva kvar i mig. Som den underbar, söta, fina, gulliga och snälla mormorn som du är.
Det är svårt att förstå att du inte finns här längre. Vi saknar dig! Det känns som det onda kommer att vinna över mig, mormor. Varje gång jag fixar, jag kommer uppåt, så åker jag ner och sitter där utan hjälp. Jag vet att du inte vill se mig gråta. Men det är så svårt.
Jag längtar till din gravsten kommmer, då ska jag sitta hos dig. Och hälsa på din syster Märta och farfar och de andra såklart. Jag ville ju att du skulle vara stark. Jag ville att du skulle se mig vara lycklig med min pojkvän, som jag är nu. Jag ville att du skulle se mig skaffa barn. Du skulle ju bli en extra gammal mormor! Du kanske till och med att fixat att se mig gifta mig
Du finns i min vardag, dagarna i ända. Men det är ingen som ser dig. Bara jag. Jag kan se dig och ditt vackra leende. Det gör ont att se dig. Men jag tänker inte under några omständigheter tappa denna bilden. Den ska föralltid finns kvar. Jag har dig i mitt hjärta, i mina ögon. Jag minns exakt hur du ser ut, jag minns precis hur du såg ut på lördagen då jag var hos dig sista gången. Du var så vacker, trots att du kände sådan smärta. Åh, jag älskar dig så himla mycket. Jag vill ju hinna säga hej då åtminstone. Säga att jag älskar dig, att du är den bästa mormorn.
Det är mina minnen med dig som gör att jag gråter. Och den saknaden du lämnade kvar. Jag hatar att jag inte tog de chanserna att få träffa dig mer. Jag hatar det. Det påminner mig hela tiden. Vad tänkte jag med?