mikaelacarlen

Och jag lovar, att snart kommer jag sitta här ensam. För de som jag en gång älskade och de som en gång älskade mig är borta, de har gått iväg. Är det mitt humör? Mitt temprament.
Jag är ju dum i huvudet. Jag har problem. Och allt på grund av mitt humör.
Jag vet, jag slår mig själv, skadar mig själv, drar mig i håret så att stora blonda tovor hamnar i knät på mig. Jag skriker tills jag gråter eller inte kan skrika mer. Ska det vara såhär? Kan ingen hjälpa mig?
Det är ju ingen somens bryr sig. Fy fan för mig.
Hur jag ens kan gå på "Jag älskar dig, du kan alltid komma till mig och prata."
Fan vad dum jag är.
Praktexempel på att blondiner är dumma i huvudet.