minnen
En kväll på jullovet 2006 då jag loggar in på msn och får reda på vad som hänt. Jag blir såklart ledsen och undrar hur fan tjejen ska klara detta. Jag erbjuder mig att följa med till minnes-stunden för honom, det är en självklarhet för mig eftersom att ställa upp för sina vänner är en utav de största normerna som finns inom vänskapen.
Vi åker tåg och träffar hennes och hans kompisar. Vi går till kyrkan och sätter oss i bänken vid hans mamma, pappa, lillebror och storebror. Det var det värsta av allt, att se en hel familj gråta över sin son. Och att se sin vän helt förstörd så hon inte ens kan stå på benen. Men hon fick ligga på min axel och gråta och jag fick vara som ett stöd, det stödet en vän ska ge i svåra situationer.
Efter allt inne i kyrkan, efter alla tal och efter vi kollat på alla enormt fina blommor och avskedsbrev till en så älskad kille. Så åkte vi hem till familjen, alla hundar precis över allt.
Vi fick se kort på honom och henne tillsammans, vackra jävla kort. De som var så lyckliga, söta och vackra. De två som passade ihop som handen i handsken.
Då berättar hon att han var så glad det sista tiden, och hans familj instämde. Då sa hans pappa "Det är inte försen man bestämmer sig för något som man är glad. Han var glad den sista tiden och det var på grund av att han hade bestämt sig".
Och jag tror också att det är så. Om jag bestämmer mig för att plugga och få godkänt på ett prov, så gäller det bara att bestämma sig för det och sen ha viljan och orken att klara av det. Och nu, i det här fallet också modet. Det är nog det som gäller alla. Att kämpa, att klara det, att orka, att ha viljan, det är allt som räknas och det svåraste.
Hon har bestämt sig för att klara det, inte göra samma sak som honom, hon har bestämt sig för att orka kämpa pch gå vidare trots att hon vet att det kommer bli det svåraste som har hänt i sitt liv. Men hon har också klarat det, den lilla tjejen är så grymt stark.
Minnen från alla stunder kommer tillbaka och hon saknar det och honom, men hon har övervunnit ondskan. Den som ville dra ner henne i samma sak som han fick gå igenom.
Ge mig styrkan.
2008
Nu MÅSTE jag kämpa mer.
Äta mina mediciner, ordna upp allt med min kropp.
Mina nyårslöften:
- Äta nyttigt, måste verkligen minska på colan, och godis med mera.
- Gå ner i vikt, åtminstone 7 kilo. Peppar, peppar!
- Få långt blont fint hår, lära mig att slinga det regelbundet, toppa det oftare så det växer och inte ser så slitet ut.
- Träna, vem tackar inte nej till en smal mage, snygga vältränade lår? Minst en gång i veckan, kämpa!
- Sola så jag får en snygg brun färg.
- Städa oftare så mitt rum inte ser ut som en svinstia varje gång jag kommer hem. Jag måste lära mig att lägga undan saker med en gång och inte vänta med det.
- Sluta skolka och strunta i skolan, plugga mer. Måste bli bättre på det och det ska inte sluta som det gjorde förra gången jag gick på Almås, då var det åtminstone 6 IG-varningar och 3 muntliga varningar om för mycket ogiltig frånvaro. Måste skärpa mig.
- Måste börja vara snäll, mot mamma, pappa, Robban, kompisar, släkt, Erika, Nina.
- Jag måste lära mig att få respekt för vuxna, att inte vara uppkäftig och vara trevlig.
yeah right
vi har pratat om hur du är och
vad vi ska göra åt saken."
Heja er, tror ni att det blir bra,
om ni inte berättar för mig?
Ni är dom fegaste jag träffat.
Jag vill inte prata med er,
julbak
Mycket mysigt och väldigt roligt.
Sista veckan på APU:n börjar imorgon,
ska bli skönt att slippa det faktiskt.
Inte vart där så mycket som jag borde,
missat otroligt mycket. Men är man sjuk
så är man.
Robert, du är bäst.
Jag älskar dig, sötnos.
tankar
Jag har tänkt lite, om jag gjort verklighet av mina tankar
någon av gånger då jag mådde som sämst.
Hur hade det varit då? Och vad hade hänt? Jag har en dröm,
i min dröm finns ingen smärta, ingen sorg, inga sår och
ingen ångest. Jag tror jag strävar efter den. Det är så jag vill
ha det. Men det kommer nog aldrig funka. Inte nog, det kommer
aldrig att bli så. För vem tror på äkta lycka? Vem tror på att
allt kan bli bra? Visst, man ska ha lite skavanker, man ska
kunna må dåligt, man ska inte behöva vara nöjd hela tiden.
Men om det enda man ser på sin kropp är fel och man blir
äcklad av sig själv. Då har det gått för långt, har det inte det?
Men när allt håller på att bli bättre, då blir allt fel igen.
Tillbaka till det där helvetet igen. Men vart finns räddningen
denna gången, eller finns den överhuvudtaget?
ensam & liten
Känns som om ingen hör eller ser dig?
Eller visst ser de dig varje dag i skolan och på
fritiden. Utsidan. Alla missar insidan.
I och för sig kanske lika bra det. Trist, tråkig och meningslös.
Ingen som bryr sig eller ingen som orkar.
Ingen behöver mig, möjligtvis någon. Men knappast.
Man känner liksom ingen glädje till de vännerna
man kände glädje till innan.
Det är inte mycket man känner glädje till längre.
Om man skulle försöka, försöka, komma någon
under ytan, inte bara insidan?
Lära känna, ha kul tillsammans, prata, skratta. Gråta.
Som en äkta jävla vän. Är det mitt egna fel att ni
bara har varandra nu?
Det är väl inte bara mitt fel att ni bara frågar varandra
om ni vill hitta på något? Och aldrig mig?
Ni vet så jävla väl vilka ni är, ändå ignorerar ni det.
Ni pratar inte med mig, och jag har slutat prata
med er, vad tjänar det till? Jag får inget tillbaka,
ingen respons, ingen äkta jävla vänskap.
Hej Mikaela, du är rolig att festa med, jag behöver
lite folk till min fest. Häng med!
Sen sitter ni två där, kramandes och pratar och pratar.
Och jag har inte en jävla aning om vad ni pratar om.
Även om jag frågar, så fortsätter ni. Om jag pratar
struntar ni i det. Så nästa gång ni vill ha med mig på
något kan ni förvänta er ett nej.
våldtäkt
- Mycket talar för att synen på sexualitet, kvinnosyn och grupptryck har betydelse för sexbrotten. Bland unga offer och gärningsmän tycks det förekomma fler sexbrott i kretsar där sex främst är något man skryter med inför andra killar och inte något mysigt eller kul som man delar med någon man tycker om. "
Hämtat från http://www.okejsex.nu/
- Ångest rädsla, rädd för att det ska hända igen, igen och igen.
- Skuldkänslor, men det är ju mitt fel, jag hade inte behövt åka.
- Minnen, hela tiden dessa minnen och bilder.
- Minnesluckor, det händer mer ofta nu
- Sömnproblem, mycket sömn/lite sömn
- Depression, värre,
- Självdestruktivitet, jo tyvärr.
- Trötthet, värre än innan.
- Återupplevelser av händelsen, titt som tätt, i skolan, hemma, i drömmarna.
- Sänk självkänsla, sämst självkänsla
- Humörsvängningar x9999
- Problem med att känna tillit till andra, ja, vart är ni när jag behöver er?
Jag litar inte på er längre. Bra gjort. - Koncentrationsvårigheter, att hela tiden se dig i skolan.
Viska om mig, prata om mig. Kolla på mig.
Det gör ont. - Magont, huvudvärk, värre än vad det var förut.
- Självmordstankar, oja, dom finns där, ständigt.
Det skrämmer mig.
förlåt
behandla vissa. Tagit ut min ångest, smärta och ilska
som ett hat på er. Jag vet att ni inte mår bra av hur jag beter
och har betett mig mot er. Jag kan inte beskriva hur jag
har det egentligen, inte heller säga förlåt tillräckligt många gånger.
För ursäkterna kommer inte godtas till slut. Jag vet nog
egentligen inte hur många gånger ni har pratat om vad ni
ska göra med mig. Men de grejerna jag har gjort mot er får inte
att få ogjorda. Men jag ångrar det. Alla de gångerna jag har sagt
en massa saker till er. Det senaste året har jag varit för jävlig mot er,
och det har inte blivit bättre utan värre och värre. Altl jag har gjort har
nog egentligen inte varit någon mening i, utan bara att jag mått så
jävla apdåligt. Och Erika och Nina, förlåt för alla bråk med er,
det mesta har gått ut över er, och mamma och pappa.
Förlåt för att ni har varit tvugna att se allt de här. Att ni varje
dag har fått höra hur jag, mamma och pappa har bråkat.
Alla gånger jag har skrikit åt allt som är så jävla dåligt och
de gångerna jag bara har skrikit rakt ut. Och de gångerna
jag har sagt att jag hatar er, jag vill bara att ni ka veta att jag
älskar er! Trots allt som hänt, allt jag har sagt och gjort så
älskar ni mig. Jag förstår inte riktigt det. Och att ni har kunnat
förlåta mig alla gånger. Men jag hoppas att vi kan försöka fixa det
här tillsammans och kämpa MED varandra och inte mot varandra istället.
Erika, jag ber om förlåtelse för alla de gångerna du har sett mig vara lessen,
arg, sur allt vad det är, de gångerna jag har varit sån mot dig.
Och de gångerna du har börjat gråta för att jag har vart sån.
Det jag skulle vilja säga är: Förlåt för alla de gångerna jag har varit dum.
Jag älskar er
problem
Istället flyr vi iväg från problemen så att det aldrig löser sig.
Kanske av rädsla eller något vi inte riktigt förstår.
Och de sakerna stöter vi bort, men man måste orka hjälpa
och offra lite för någon annan. Och våga bry sig.
För den dagen man har det svårt själv kommer det finnas
någon som kommer offra sig för dig, hjälpa dig och någon
som försöker förstå. Bara ägna några ord eller någon minut
till någon och fråga hur personen i fråga mår.
11 månader
Söt, jag älskar dig. <3 11 månader idag.♥
apu
det är helt okej.
Får ju lära mig nya saker som jag itne
kunnat inte.
Tråkigt att jag itne får träffa Pontus
som jag vill bara.
Och jag längtar som en jävla
grek tills jag börjar skolan igen.
Absolut inte till sjävla skolan i sig,
utan till Nathalie och resten.
De gör mig glad, jag gillar dem.
Kanske borde tillägga att alla i den
klassen inte borde känna sig träffade.
jul
jag tycker väldigt mindre bra om den.
Allt är överdrivet och sådär.
Okej, julafton är mysig i sig.
Med familj, släkt, julklappar, mat,
trygghet, närhet, glädje, skratt.
Allt bra.
Snön kan man skippa och alla andra
saker, pepparkakorna och lussekatterna
kan man också strunta i.
Men baka dem är roligt (:
Jag vill prata i telefon, mys.♥
86 år
vi saknar dig så himla mycket, och det är så tomt utan dig.
glöm mig aldrig.
jag älskar dig. ♥
Du är bäst, Robert.
fredag
Hej och hå, jävligt tråkigt.
Snälla, låt klockan bli fyra, jag är hungrig och då ska jag äta.
Jag saknar Ninni.
you have been the one
Jag är ju dum i huvudet. Jag har problem. Och allt på grund av mitt humör.
Jag vet, jag slår mig själv, skadar mig själv, drar mig i håret så att stora blonda tovor hamnar i knät på mig. Jag skriker tills jag gråter eller inte kan skrika mer. Ska det vara såhär? Kan ingen hjälpa mig?
Det är ju ingen somens bryr sig. Fy fan för mig.
Hur jag ens kan gå på "Jag älskar dig, du kan alltid komma till mig och prata."
Fan vad dum jag är.
Praktexempel på att blondiner är dumma i huvudet.
